Det har blivit dags att diskutera lite om Bodil Malmstens poesi och denna gång har jag fått med poeten Tove Meyer till mitt Poesicafé.

Förutom poet, så är Tove även kulturansvarig för Strömstads kommun.

Nicko: Hej på dig Tove. Vad är din relation till Bodil Malmstens poesi?

Tove: Bodil Malmsten är en av de första poeterna jag upptäckte som barn och jag minns ett specifikt ögonblick.

Jag stod i vardagsrummet i fyrarummaren i förstaden väster om Stockholm och hittade en liten bok längst bak i bokhyllan: Den lilla boken om kristen tro som Svenska kyrkan skickade ut till hushållen för att värva nya medlemmar till en allt mer trolös befolkning.

Jag plockade upp den och bläddrade förstrött, men såg plötsligt ordet Vällingby i en text. Vällingby, där jag bodde. Vem skrev om min betongfyllda, trista förort i en bok om kristen tro? Jag läste dikten Nebraska Vällingby och det kändes som om hon skrev om mig. Sedan dess har Bodil Malmstens skrivande inspirerat mig.

Nicko: Jag minns när jag upptäckte Bodils poesi i början av 2000-talet och blev direkt inspirerade av hennes sätt att skriva. Hon är definitivt en poet som jag ofta kommer tillbaka till när jag vill ha nostalgi och läsa kvalitativ lyrik.

Har fortfarande en del böcker kvar att läsa av henne och det känns lite som en fest när jag öppnar en oläst bok signerad Malmsten. Vad är det i hennes texter som berör dig mest?

Tove: Hon har en humoristisk ton ofta och kan få det mest vardagliga att blänka vackert. Hennes texter handlar ju ofta om det förgängliga, tiden till exempel som går så fort. En månad går fortare nu än ett hjärtslag tycker jag är en väldigt sorglig titel med tanke på att hon gick bort inte så långt därefter.

Jag blev väldigt illa berörd av hennes bortgång. Hon hade många fler texter hon skulle kunnat dela med världen.

Nicko: För mig har Bodil alltid känts så äkta och rakt på sak i sin poesi, vilket jag uppskattar mycket. Det finns som inget trams eller gullande med språket i hennes dikter, utan det är väldigt tydlig lyrik som träffar mig rakt i hjärtat.

Sen tycker jag hon är sådär ”lagom” uppkäftig till och från i sin poesi på ett uppfriskande sätt. Stark, men ändå skör poesi på samma gång. Om du måste välja en favoritdiktsamling av Bodil. Vilken skulle det bli då?

Tove: Jag skulle nog säga att det är dikter och inte samlingar som fastnar hos mig…Men jag tror ändå jag väljer Det här är hjärtat från 2015. Det var än mer gripande att läsa henne när man visste att hon var sjuk.

Nicko: Bodil skrev ju även romaner och noveller m.m. Men var det inte i poesin hon skimrade som mest? Iof tycker jag det viktigaste en poet eller författare i allmänhet kan ha är en egen röst utöver själva ”hantverket” i själva boken. Och det hade hon ju verkligen.

Tove: Jag upplever också att det är dikterna som är som vackrast. Hon är så träffsäker och koncis i sitt diktande. Hon får verkligen vardagen att skimra, det är nog det jag gillar mest.

Sen håller jag med om att det inte är nåt trams, hon är som du skriver lite uppkäftig samtidigt finns det ett otroligt vemod i hennes skrivande. Passar det er finlandssvenskar extra mycket tro? Eller är den en myt att ni gillar svärta?

Nicko: Nog har jag läst en hel del finlandssvensk poesi, där melankolin spelar en viktig roll. Larry Silván t.ex. som imponerat mycket på sistone, med gamla och nyöversatta dikter kom ut på svenska förlaget Trombone tidigare i år. Vilka är dina favoritdikter av Bodil?

Tove: Mina favoritdikter är förutom ”Nebraska-Vällingby” är Ett bloss för moster Lilly. Den har förutom den sorgliga innebörden ett fantastiskt gung i sig. Min farmor visade mig den första gången och hon var lite som Moster Lilly, så när hon dog läste jag den och tänkte på henne.

Förutom dessa har hon skrivit en gripande text om självmord som jag inte minns vad den heter men den inleds Gör det inte…

Nicko: Varför tror du att så många poeter har tagit livet av sig genom tiderna?

Tove: Jag tror det kreativa flödet i huvudet och själen är närmare påkopplat på de som också mår ganska dåligt emellanåt…toppar och dalar liksom… De som har svärtan i sig har ofta också en kreativ ådra. Sorgligt men ofta sant…

Nicko: Så är det nog. Tack för diskussionen och ha det bra!

(Foto på Tove: Ernst Henry. Caféfoto: Pixabay)