Det är alltid lite extra spännande att recensera en debutdiktsamling och den stora frågan jag ställde mig själv i morse, när jag tog mig an Erik Mikael William Spelmans Fältstudier från Hydran var om man borde vara mer tillbakalutad när man recenserar en poets första diktsamling.

Vad jag menar är att bara ge ut en diktsamling är många poeters stora dröm och det krävs en hel del att bara lyckas med att få ihop sin första bok. (Lyckas man med detta, så borde man i de flesta fallen automatiskt få godkänt för sin bok tycker jag nästan.)

Hur är det då med Fältstudier från Hydran av Spelmans? På förlaget Virens skriver man bland annat följande om Spelmans bok:

”Erik har i sin samling ”Fältstudier från Hydran” sammanställt ungefär 60 dikter som för honom har väldigt skilda betydelser, men som på ett eller annat sätt alla har sökandet efter något som en slags röd tråd.”

Min första tanke efter att ha läst Fältstudier från Hyrdran är här vilar ett krossat hjärta i bakgrunden till diktsamlingen. Det finns en light-ångest som sätter tonen för verket.

Spelmans diktar en bit in i boken:

”Jag söker efter de stora känslorna
Såna som punkterar hjärat
Såna som lyfter mig från marken
som sliter av min mask
gör mig till precis den jag är
tar med mig i släptåg
vartän jag är på väg, alltid med
upp och ner men aldrig stilla”

Jag skulle nog säga att hela upplägget för Fältstudier från Hydran är prosalyrik. Jag fortsätter att läsa och får följa med diktjaget på en resa där livet runtomkring vänds in och ut. Till och från stannar allt upp och Spelmans diktar:

”I kontrasterna finns livet. Från den mark som
emellanåt försvinner under våra fötter, faller vi.
Framstupa, blåmärkshårt. Lika fort som dörrarna
öppnas, till hissen som tar oss upp igen.”

Det finns både djup och bredd i Spelsmans debut och visst finns det några klichéer också, som det ofta finns i många poeters första diktsamlingar. Det är någonting som ofta växer bort med tiden för de flesta poeter som fortsätter att dikta och i det här fallet stör de mig inte så mycket.

Det känns som Spelmans har lagt ner mycket tid och kärlek till sitt diktande och helheten är en intressant diktskapelse, där jag än en gång får utmaningen att lära mig läsa längre dikter (som jag inte alltid har tålamod med annars…).

I förordet till diktsamlingen skriver Spelmans bland annat:

”För mig har samlingen en rad olika betydelser. Dels då den är ett försök att sätta fingret på allmänmänskliga känslor såsom kärlek, sorg, eufori, glädje och oro. Men även då dikterna härstammar från flera omvälvande perioder av mitt liv, vissa mer turbulenta och karaktärsdanande än andra.”

Detta är både diktsamlingens styrka och svaghet. Ibland spretar boken iväg för mycket för min smak och jag hade önskat en mer tight tematik. Men tack vare en passionerad berättarglädje och ett gott dikthantverk, så tycker jag att Fältstudier från Hydran är en helt klart godkänd debut som jag uppskattade att läsa.