Hur hanterar människor saknar och sorg? Det finns många sätt. En del dricker, en del gråter och en del skriver poesi.

Louise Halvardsson har återupptagit sina tankar och känslor kring sin bortgångde mormor i sin splitternya diktsamling Vi är inte klara med varandra – mormordikter och slutresultatet är till och från lysande.

Det är gripande och vacker läsning som Halvardsson bjuder på i sin dagboksdoftande prosapoesi, där författaren rör sig smidigt i lyrikens landskap med minnen av mormodern för att sedermera mötas upp i nuet med sin släkting genom poesin kraft.

På Poesi Werkens hemsida står det bland annat följande om boken: ”I sin tredje diktsamling utforskar Louise Halvardsson den komplicerade relationen mellan en mormor och ett barnbarn. Arv, klass och generation står i vägen för ett verkligt möte i livet, men efter mormoderns död söker diktjaget försoning genom fantasin.”

De korta dikterna är skrivna i en prosalyrisk form med absurda inslag. Mormors sista önskan lyder: ”Tänk om jag finge se Ullared en gång till”

Jag brukar nästan bli lite tårögd varje gång när någon poet tar på sig det ädla arbetet att dikta om gamla människor som inte längre har så mycket värde i ett samhälle där karriär, konsumtion och status betyder så mycket mer än själva livet.

Halvardsson diktar en bit in i diktsamlingen:

”På den svarvita tiden var du vacker,
tittar ut från fotografier med ögon
som inte går att fånga.

Håret är kammat i snedbena, faller av sig självt,
Ditt ansikte är symmetri, kindbenen höga.

Min klasskompis sa att vi var lika.
Det var häxnäsan, stor och spretig.

Plötsligt ser jag mig och dig i färg
våra näsor lika synliga som snögubbens.

Jag tar av mig näsan, gnager på den
tills det börjar klia i halsen.

Greta Garbo hade också en stor näsa.”

Det finns en humoristisk och punkig underton i det allvar som tornar upp i Vi är inte klara med varandra, som ger diktsamlingen ett djupare djup och en bredare bredd. Som läsare får jag följa med diktjaget genom bokens fem kapitel: Fröken mormor, Småleken, Det (o) berättade, Hemmafrun och Förvandlingen.

Vi är inte klara med varandra – mormordikter är rörande och inspirerande läsning, där Halvardssons poesi rör om i känslorsträngarna och får mig som läsare att tänka på tiden och dödligheten. Men även på hur olika generationer kan vara så olika i tanke och handling.

Jag läser vidare och Halvarsson diktar:

”Kanske du var lika besatt av dina degar
som jag av mitt läsande och skrivande.

Du bjöd på vaniljdrömmar istället för dikter.

Jag måste kapitulera inför att du älskade ditt jobb,
köket var din scen.”

Kort och gott: Vi är inte klara med varandra – mormordikter av Louise Halvardsson är en diktsamling som ger mersmak och som inspirerar i sin prosalyriska uppenbarelse.