Hej Malte. Vad är poesi för dig?

– Ja, vad är det egentligen? Det är ord. Särskilt omsorgsfullt valda ord. Ord som ofta liksom valt sig själva, som uppstår i mitt huvud (eller, antar jag, på ett liknande sätt i någon annans huvud) och kräver att få komma ut. Och som, när de väl kommit ut och blivit till objekt i yttervärlden (blivit till ord på ett papper, eller i mitt fall oftare en datorskärm, där man kan kopiera och jämföra och flytta runt dem snabbt och smidigt) ibland drar till sig fler ord, vilka jag kan gallra och forma till en dikt.

Poesi är, för mig, väldigt mycket pyssel – och jag tror att impulsen till pyssel är en underskattad faktor även när det gäller annan konst: penslandet, petandet, prövandet, pillandet, pusselläggandet. Min senaste diktsamling “Undergången” består enbart av strängt metrisk poesi, och på något plan är sådan poesi för mig den ”riktiga” poesin, den som har mest kontakt med poesins musikaliska ursprung.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar eller vill skriva även annan poesi – min diktsamling ”Till dikten” var delvis en motreaktion på min egen klassicistiska tendens. Men även av flera mer praktiska skäl passar det mig att skriva rimmat metriskt: dels är pysselfaktorn hög, och dels underlättar det vid gallrandet.

Mina ord tenderar ofta att dra till sig många nya ord, och om inte formen tvingar mig, så kan det bli traumatiskt att välja bort de flesta av dem. Jag har alltså ett problem med det ofrånkomligen linjära eller plana i språket – jag skulle vilja kunna följa mina associationer kubiskt eller hyperkubiskt… eller i fraktala förgreningar… och jag är ändå närmare att kunna göra det i poesins spel mellan frihet och begränsning än vad jag är någon annanstans!

Nå. Jag tänker, på ett omodernt och gammaldags sätt, att poesi är den högsta och egentliga litteraturformen – men jag tänker även, på ett omodernt och gammaldags sätt, att poesi inte måste vara högtidlig, utan att den även kan vara underhållning och bruksföremål. Jag gillar att skriva tillfällesdikt på beställning till tidningar och liknande, och jag har också stora mängder rimmat trams liggande.

Det bästa jag skrivit är den långa versifierade baklängesvärldshistorian som avslutar ”Undergången”, och det är i princip en klassisk lärodikt. När somliga kritiker klagar antingen på att jag är för rolig eller på att jag inte är personlig och innerlig nog – då beklagar jag deras onödigt trånga poesisyn.

Vad tycker du om utbudet av svensk poesi 2022?

– Åh, det är både bra och dåligt. Om man gillar den högtidligt fragmentariska huvudfåran i svensk poesi, så finns det mycket att gilla! Och än mer att ogilla, om man inte är alldeles helt övertygad om denna estetiks egenvärde. Men även alternativen är begränsade: vardagsspråklighet är svårt att variera, och politiskt patos inflationsdrabbat.

Jag vill bli överraskad, men har alltför ofta känslan av att jag måste överraska mig själv eftersom så sällan någon annan gör det. Jag respekterar alltid dem som gör sin egen grej utanför huvudfåran, vare sig det är Jesper Svenbro eller Elis Monteverde Burrau, och även om resultatet kan vara ojämnt.

Men gnäll åsido, här är några blandade diktsamlingar jag uppskattat från cirka det senaste året: ”Nervösa nationer” av Gunnar D Hansson, ”Dröm baby dröm” av Jenny Tunedal, ”Dikter” av Mariam Naraghi och ”Jag såg ett träd” av Eva Ström. Jag har säkert glömt någon viktig.

Vad är din relation till finlandssvensk poesi? Har du några favoritpoeter härifrån?

– Till skillnad från många andra så har jag aldrig känt mig särskilt dragen till den finlandssvenska modernismen, vare sig i björlingsk eller södergransk eller annan form. Men jag gillar till exempel Josef Julius Wecksell. Och Runeberg har förstås en hel del bra hits också.

(Fotograf: Sofia Runarsdotter)