Mona är poet, författare och dramatiker. Hon bor i Luleå men har sina rötter i den lilla byn Kangos i Tornedalen och skriver på både svenska och meänkieli/tornedalsfinska. I höst är hon aktuell med sin fjärde diktsamling Vid fjärden på Black Island Books.

Hej på dig Mona. Vad är poesi för dig?

– Poesi för mig är ett, när det fungerar som bäst, naket och ärligt möte mellan människor.

Orden går från människa till människa utan något hinder emellan. Om det blir ett verkligt möte är det en hisnande känsla.

Du har ju varit extremt kreativ inom det kulturella förutom att skriva diktsamlingar i ditt liv. Vad har varit den röda tråden i allt detta?

– Jag har nog haft, och har, flera röda trådar i mitt skrivande. Jag har varit väldigt engagerad i den språkliga och kulturella revitaliseringen i Tornedalen och det har präglat en del av mitt skrivande. Jag har både skrivit poesi och teaterpjäser och filmmanus om försvenskningspolitikens konsekvenser i mina hemtrakter.

En annan röd tråd tror jag är det som poeter kanske alltid ägnar sig åt, iakttar både de mörka och ljusa sidorna av tillvaron, registrerar, funderar, skriver ner. Man ser både utåt och inåt samtidigt och har ett behov av att berätta om de tankar som föds inom en.

Nu är du aktuell med en ny diktsamling vid namn Vid fjärden. Kan du berätta lite om bokens tillkomst och innehåll?

– Vid fjärden innehåller dikter om nutid och dåtid, kärlek och vänskap, sorg och försoning.

Man kan kanske kalla dikterna för betraktelser över livet, från det lilla barnets glädje över själva existensen till de olika faserna i livet, längtan efter att träffa en partner, insikten om hur mycket kärleken och vänskapen betyder och hur viktiga vi människor är för varandra, hur vi bär varandra.

I min ålder, jag fyllde 65 i somras, består livet också av många avsked. Människor man håller av blir sjuka och en del lämnar en. Det är mycket sorg man måste lära sig att leva med, och man blir mer och mer medveten om att livet är ändligt. Men kanske gör det också att man uppskattar livet ännu mer, så är det för mig i alla fall.

Jag har arbetat med dikterna länge, i flera år. Inte oavbrutet, jag har arbetat med annat också i perioder, men hela tiden kommit tillbaka till dikterna.

När jag skickade in dikterna till Peo Rask och han ville ge ut dem, så kom arbetet med dikterna in i en ny fas. Peo hade många kloka synpunkter på dem och för mig var det väldigt bra att ha någon att diskutera dikterna med i slutfasen.

Du kommer ju från Norrbotten. Har ni många poeter därifrån och några du skulle vilja lyfta fram isåfall?

– Det finns nog en hel del poeter i eller från Norrbotten, två som jag uppskattar är Mattias Alkberg, och David Väyrynen, som båda bor kvar i länet.

Jag ser att byn Kangos där du kommer från, inte är långt från Finska gränsen. Vad är din relation till poesi från De tusen sjöarnas land?

– Min hemby Kangos är en liten by med drygt 200 invånare. Byn har betytt mycket för mig i skrivandet, och gör det fortfarande.

Jag har, tillsammans med några av mina systrar, en liten sommarstuga kvar en bit utanför byn som jag gärna besöker för att vattna mina rötter och i tankarna återvänder jag också ofta till byn, till människorna där, till landskapet, till traktens gamla språk meänkieli/tornedalsfinska. I mitt barndomshem talade vi både svenska och meänkieli och jag skriver också på båda språken.

Jag tror det var under en kurs i finska som jag deltog i under 1980-talet i Jyväskylä som jag kom i kontakt med Eeva Kilpis poesi som jag uppskattade mycket och i slutet av 1990-talet gick jag en skrivarkurs i Esbo där vi bl a läste poeter som Claes Andersson och Solveig von Schoultz som jag också tycker mycket om.

Tre diktsamlingar du kan läsa om för evigt?

– Jag kan inte uppge tre diktsamlingar jag kan läsa om för evigt, men några poeter jag ofta återvänder till är Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer och den norske poeten Stein Mehren.

Det finns många andra poeter också förstås som jag tycker mycket om. Inger Christensen, Wisława Szymborska och Inger Strandberg är några av dem.

Och min sista fråga. Vad inspirerar ditt diktande och när skriver du som bäst på dygnet?

– Jag är morgonmänniska så jag skriver bäst tidigt på morgnarna och också annars under dagtid. Jag skriver så gott som aldrig kvällstid och aldrig på nätterna.

Skulle nog säga att det är livet självt som inspirerar mig, vardagstillvaron här hemma, människor som står mig nära och människor jag möter. Resor inspirerar mig också och jag tycker mycket om bildkonst, det kan inspirera mig mycket och så att läsa andra poeter förstås.

(Författarfoto: Anna Lintzén)