Det har blivit dags att recensera dikter från förr i tiden av en poet som lämnade jordelivet knappt trettio år gammal.

Eva Neander heter poeten i fråga. Född i Jukkasjärvi och uppväxt i Härnösand och Borås. Debuterade med romanen Dimman några år innan sin bortgång och därefter en roman, en novellsamling och en diktsamling.

Så här skriver Vendels Förlag om boken på sin hemsida:

I Död idyll & andra dikter: Samlad lyrik har vi fört samman dikterna från samlingen Död idyll, från den postuma Lilla bror och lilla syster samt dikter som aldrig tidigare publicerats i bokformat, som vi har grävt fram ur arkiven och de tidningar som Neander skrev för på fyrtiotalet. På senare år har fler åter hittat Neander, och hennes prosa har blivit återutgiven. Det är dags att återupptäcka även hennes poesi.”

Det är inte lätt när det är svårt och svårt verkar Neander onekligen ha haft. Hennes poesi känns lite som en flykt från en kall och hård värld, där poeten i fråga kunde vila om så för en liten stund.

Det är alltid lika sorgligt med poeter som gått ur tiden i ung ålder och ofta ekar deras senare verk av livsvånda och en djupare ångest. Neanders lyrik är inget undantag, även om hon kanske körde med lite mer subtila rader än vissa av hennes kollegor från förr i tiden.

Jag har även skrivit en krönika om poeter som tagit livet av sig, där jag bland annat ifrågasätter hur mycket poesin hjälper eller stjälper ångestfyllda poeter. Artikeln kan ni läsa här: https://nickopoet.com/2022/06/11/kronika-poeter-som-tar-livet-av-sig/

Neanders livsångest är som sagt inte helt uppenbar på ytan i Död idyll & andra dikter. Däremot finns en krasande rastlöshet i själva diktskelettet som genomsyrar hennes författarskap. Neander diktar några sidor in i boken:

”Jag kan ej vara dig nära
i allt ditt övermod
men dina nätters ångest
finns i mitt eget blod

så drivs jag i redlös vaka
bort till din huvudgård
och tigger sjukt att få dela
din trötta, älskade värld”

Nenaders poesi känns både trött och pigg på samma gång. Lite som i lugnet före stormen speglar diktjaget sig i Rönnbärs tunga klase/mot glasblå rymd och vidare mot Lågor är vi/från döda träd.

När jag läser Död idyll & andra dikter känns det som om diktjaget känner sig lurat av livet som ser vackert ut på ytan, men där verkligheten är någonting helt annat. Någonting som är dömt att tyna bort i samma stund som det vaknar upp till liv. Jag läser vidare och Neander diktar längre in i boken:

”Lek bland muntra vänner
trivs och jag uti
syns mig greppet hårdna
strax är allt förbi

Som för gråa vargar
mot källor vill jag fly
röja spåren undan
och vandra bort som ny”

Det är tunga rader som är skrivna på ett närgånget och vackert sätt i Neanders återuppståndna poesi.

Död idyll & andra dikter har sina styrkor och brister. Jag gillar det spontana och ärligheten som gnistrar i poetens språkdräkt, men saknar lite mer mångfacetterat djup till och från. Efterordet av Staffan Söderblom uppskattas dock mycket och ger ett plus i kanten.

Hursomhelst är Död idyll & andra dikter en bok som är tacksam att jag fått möjlighet att läsa och jag kan inte låta bli att tänka på hur Neanders poesi hade utvecklats om hon vandrat vidare på sin livsstig istället för att hittas ihjälfrusen under isen i en sjö för 72 år sedan.