Hur kommer det sig att så många poeter har tagit livet av sig genom historien? Bland de finlandsvenska poeterna som vandrat raskt bort från livet finns bland annat namn som Larry Silván, Diana Bredenberg, Erik Grotenfelt, Jarl Hemmer, Leif Färding, Kerstin Söderholm och Gun Nygren.
När vi tittar på poeter från Sverige, så har vi bland annat namn som Harry Martinsson, Karin Boye, Stig Dagerman, Hjalmar Gullberg och Willy Granqvist på listan över poeter som tagit livet av sig.
Vad har gjort att dessa poeter kastat in handduken och vandrat iväg från jordelivet i förtid?
Det är någonting som jag funderat på mycket den senaste tiden och skulle uppskatta om ni som läser denna krönika delar med av era tankar kring ämnet.
Först och främst. Vad är poesi? Det är en fråga jag ställt mig själv och över hundra poeter som jag intervjuat under de senaste åren. Svaren är olika. En del menar att det är någonting snudd på magiskt, en del menar att det är en hobby som skulle kunna vara vilken hobby som helst, en del menar att det handlar om att gå till djupet med vårt språk och sig själv. Med andra ord – åsikterna är många och olika.
Hur påverkar då diktandet självmordsbelägna poeter? Har de som valt att ta sitt liv kommit för nära poesin som påskyndat dem till detta oåterkalleliga beslut? Eller har lyriken hjälpt dem att härda ut längre i sina liv, än vad de skulle ha gjort utan lyriken?
Alla dessa frågor och hur är det med moderna poeter på 2000-talet? De verkar inte ta livet av sig lika mkt som förr i tiden, då livet säkert var tuffare på många sätt ang ”riktig” fattigdom m.m. Poeterna hade säkert knappt råd till mat på bordet i vissa fall. Klart sånt måste påverka ett val att ta livet av sig om man redan börjat gå bort från livets stig. Eller?
En annan fråga som ständigt återkommer är känsligheten hos poeter (och konstnärer) i allmänhet. Måste man inte ha lite mer känslighet än ”normala” människor för att ens komma på tanken att börja skriva poesi?
Kanske inte till 100%, men i många fall tror jag att det är så. Jag har ingen aning om hur många poeter som lider av bipolär sjukdom, depressioner, humörsvängningar osv, men vågar nog gissa på att det finns en del av dem.
Säkerligen finns det helt normala (vad nu en normal människa är) som lever stabila liv som inte fäller massa tårar eller som inte upplever några svårhanterliga känslosvängningar som skriver poesi. Och förmodligen hamnar inte dessa människor inom den kategorin av poeter som sneglar på att ta sina liv och i vissa fall gör det.
Sen finns det förmodligen ett x antal poeter som även har misslyckade självmordsförsök bakom sig och hur många det är vågar jag inte ens gissa på. Och räknas missbruk i så fall som ett långsamt självmord om utgången är död?
Vilka missbruk handlar det om då? Det finns väl många andra sätt än de traditionella med alkohol och droger…
Som sagt var, kommentera gärna vad ni tänker om ämnet om ni känner för det.
/Nicko
(Bild: Pixabay)
NICKOPOET.COM - mer poesi till folket! 
Tack för en insiktsfull krönika. Jag delar din uppfattning att ett långvarigt missbruk kan vara ett förklätt självmord.
Jag tänker på min vän, poeten och författaren Peter Lindforss. När han blev hemlös 2014 beslöt han sig för att supa ihjäl sig. Men han ändrade sig när det blev ännu en vår och lite drägligare levnadsomständigheter. Hans vänskap med Leonard Cohen höll honom också uppe (de hade kontakt nästan in i det sista). Dock drog Peter aldrig ner på sitt alkoholmissbruk och hittades död i porten till Filadelfiakyrkan den 26 juli 2015. Läs gärna hans sista bok, Det finns mer (Bokförlaget Megafon, 2014). En postum utgåva av hans dikter är planerad till nästa år.
Nej, jag tror inte att poeter tar livet av sig mindre ofta än förr. Kanske stoppas de oftare bara.
Det är intressant det du skriver om Lindforss och att han bestämde sig för att supa ihjäl sig. Det är ju lika konkret som att hoppa framför ett tåg el hänga sig egentligen.
Men hur är det då med poeter som super hårt, men som vill leva? Som sakta men säkert dränker sig själva i alkoholen?
Räknas sånt som självmord tycker du? Det är ju känsligt ämne vi pratar om, men tycker som journalist att det är viktigt att prata öppet och rakt på sak om detta.
Det är ju en avsevärd skillnad om nån medvetet vill ta livet av sig med hjälp av alkohol och om nån går samma öde till mötes, som dricker mycket men som vill leva.
Fast är det nån skillnad egentligen? Bägge kommer ju med all sannolikhet försvinna från vår jord i förtid.
Alkoholism klassas ju som en sjukdom och alkoholen är väl rätt glorifierad inom litteraturen?
Skulle poeter skriva lika mkt om de var spiknyktra jämt och ständigt?
Och till hur stor del är kung alkohol boven i livsdramat för de poeter som inte orkar leva längre egentligen?