Jag äter det röda äpplet med min blick. Poesin däri är vacker och smärtsamt. Ålderns vinter har bitit sig fast i den kollektiva rösten som skimrar över bokens sidor.

Det gör ont att bli gammal, men någonstans finns ett ljus från förr som ger kraft åt diktjagets trötta steg genom det som återstår av livet.

Vardagen känns brutal och minnet sviker, men poesin är kristallklar. Den fångar och trollbinder min blick med sin intensiva och skarpa närvaro.

En långdikt. En berättelse om ett gammalt liv i samhällets slutstation. Det gör ont att läsa, men det är en oundviklig verklighet för de flesta av oss. Lyriken känns som kryckor för det haltande diktjaget som sakta vandrar fram genom nuets sal, där fragment av liv som en gång varit knappt existerar längre.

Det röda äpplet får mig att tänka på vackra svanar under en döende sol eller en tavla av den bräckliga tiden, med tidlösheten som ramar.

Sjögren diktar inledningsvis i Det röda äpplet:

”I en skål på bordet
det röda äpplet

Hon är i sin rullstol
hon kommer in i rummet
tystnaden är florstunn
den hörs
det är utanför årstiderna
han är i sängen, han andas

Hur mår du

Jo”

Jag färdas tillbaka till en tid när jag arbetade inom vården, när jag läser boken framför mig. Bilder av alla trötta, trasiga, ensamma och gamla människor som försöker hitta livet som en gång var en del av dem.

Livet som sedan blev någonting annat. Någonting främmande.

Den känslan uppenbarar sig starkt genom Det röda äpplet. Att vara här, men ändå inte. Som om diktjaget redan rest nån annanstans och att reflektionen av det som finns kvar är ett slott av bleknande minnen.

Sjögren diktar vackert och stillsamt och varje rad i Det röda äpplet känns på riktigt.

Jag läser vidare:

”Väggarna upphör att vara väggar
taket att vara tak
främlingar går förbi”

Bonniers skriver bland annat följande om Det röda äpplet på sin hemsida:

”På ett bord på ålderdomshemmet ligger det röda äpplet som en hägring från förr. Människorna som befolkar hemmet kommer och går. I denna obarmhärtiga men också hemligt trösterika långdikt hör vi dem tala om livet som varit och slutet som väntar – nu är vi här, snart är vi det inte.”

Det röda äpplet är en vacker liten bok och trots det allvarliga och tunga ämne som behandlas, vilar en frid över diktsamlingen. Det känns som de sista pusselbitarna i livets pussel har hittat fram till sin plats.

Att livet som levts har blivit förädlat genom poesin.