Hej på dig Ann! Hur står det till när sommaren äntligen är här? Är det en kreativ period för ditt skrivande?

– Det är fint med sommar. Att kunna vara utomhus i all grönska. Lyssna på vinden i träden. Sommaren kan vara en kreativ period. Eller inte. Men jag hoppas.

Du är aktuell med Dikter 1985-2019 på Bonniers. Läser du ofta din egen poesi och hur kritisk är du i så fall i efterhand mot dina gamla dikter?

– Jag läser nog inte det jag skrivit. Mer det jag just nu håller på med. Kanske knappt ens det? Jag vill att det ska komma något nytt. Själva skapandet, eller att det uppstår något, som inte tidigare funnits, är nog det som intresserar mig mest.

Hur mycket planerar du dina diktsamlingar i förväg?

– Jag har aldrig kunnat planera mina diktsamlingar alls, i förväg. Det är mer som de enskilda dikterna att det måste uppstå av ”sig själv”. Jag söker något som ska uppstå kring dem och ge dem en ordning som ska kännas öppen, men ändå bestämd.

Det är svårt, mycket svårt. Och alltid osäkert. Jag vet inte om det lyckas. Det kan ju dessutom alltid finnas andra sätt, som skulle skapa något annat. Det är en enorm osäkerhet.

Varför tror du att poesin fortfarande befinner sig så långt ut i periferin av litteraturen och varför verkar folk generellt tycka att poesi är så svårt att förstå? Som om det nästan är nåt skrämmande eller bara tråkigt?

– Jag tänker att de flesta människor inte är intresserade av den komplexitet som dikter, moderna dikter, har. Jag vet inte varför det är så. För mig betyder den samtida moderna poesins komplexitet oerhört mycket. Det skulle kännas som att bli blind och döv om den togs ifrån mig.

Sen kan jag tänka att det är bra att vara komplex på ett enkelt sätt. Vilket kan låta motsägelsefullt men inte är det. Jag tror att detta har även att göra med vår kultur generellt. Det existentiella, mänskliga relationer, känslor diskuteras inte särskilt djupt i vårt samhälle.

Att skriva och läsa dikt som ett sätt att undersöka och visa sina känslor för andra ingår inte vårt sätt att leva. Till exempel används det inte i skolan, i undervisningen. Något jag gjorde när jag var lågstadielärare. De barn jag hade i mina klasser skrev fantastiska dikter. Och det betydde mycket för dem att få göra det.

Jag hade tex en pojke som var ”stökig” och hade problem. Under en lektion där de fick fria händer skrev han en fantastisk dikt som han gjorde ett collage till. Han klippte ut många ögonpar som han klistrade samman i en klunga. Så skrev han: ”Ögat stirrar stelt och förvridet. Ingen har samma som jag”.

Diktsamlingar som du gärna har långt fram i bokhyllan?

Jag varierar mycket mellan vad jag läser. Mycket av den senaste poesin. Och just nu en del Paul Celan. Eftersom det har kommit ut flera nya översättningar. Av de svenska har jag just nu Hanna Hallgrens nya diktsamling ”Ensamhetsträning med Majken” och Jenny Tunedals ”Dröm, baby, dröm”. De betyder båda mycket för mig. Liksom flera andra. Av äldre poesi är det kanske mer enstaka dikter av olika författare. Men jag har ingen överblick.

Vad tycker du om finlandssvensk poesi? Poeter som du uppskattar härifrån?

– Den har nog varit lika viktig för mig som den svenska. Även bakåt. När jag gick i gymnasiet läste vi även finlandssvensk poesi. Södergran var ju viktig. Så jag har en stark relation till den. Henrika Ringbom och Agneta Enckell läser jag allt av. De är viktiga för mig.

Och så Björling förstås. Han betyder och har betytt mycket, sen länge. Hans hållning till livet, som det kommer till uttryck i hans sätt att skriva. Det finns nog ingen svensk poet som har betytt lika mycket för mig som Björling har gjort.

Genom Henrikas översättningar av Mirkka Rekola har även hon kommit att bli en viktig poet för mig.

Du har ju vunnit många priser för ditt författarskap (runt 15 stycken) sen 1990. Hur viktiga har dessa varit för dig och vad tror du hemligheten till din framgång som poet är?

– Att få priser och utmärkelser? Det känns ofta genant, men har också betytt väldigt mycket för mitt skrivande. Jag är oerhört tacksam och det är nästan obegripligt att jag har kunnat leva som poet…inget jag ens föreställt mig från början.

Om jag inte fått det hade jag kanske inte fortsatt. Jag är självkritisk. Och även med den uppskattning jag fått kan jag känna att det jag gör är meningslöst.

Eftersom poesin ändå bara når ett fåtal. Den har ingen större betydelse i världen. Och når den ens någon? Kan jag tänka. Men det gör den väl. Om jag nås av andras dikter …

Avslutningsvis. Dina åsikter om utbudet av svensk poesi 2022?

– Jag tycker att utbudet av poesi i Sverige är ganska fantastiskt. Så många olika människor skriver på så många olika sätt. För mig är det en enorm rikedom.

(Copyright/fotograf: Ulla Montan)