Hockey + poesi kan det vara nåt? Jodå. Sarah Dahlin från Skellefteå, numera bosatt i Stockholm diktar passionerat om hockey och moderskap i sin debutdiktsamling Rinkside.

På baksidan av boken läser jag: ”Rinkside är en diktsvit om längtan, väntan och kärlek till is. Att bo på en plats där hockeyn och bygdens lag påverkar allt.”

En träffande sammanfattning av en bok som jag ska skriva mer om här och nu.

Först och främst är jag väl inte världens största hockeyfantast. Visst är det småtrevligt att kolla in nån final mellan mellan Sverige och Finland i ett VM eller nåt sånt, men mkt mer än så är det nog inte angående mitt intresse för ishockey.

Rinkside är dock betydligt mer intressant mer för mig, där poesin går hand i hand med ett diktjag som är har passion för hockey och själva isen som hockeyn spelas på. Och som samtidigt har fullt upp med en nyfödd bebis. Det händer mycket i Rinkside och Dahlin diktar en bit in i boken:

”På andra sidan Kvarken spelar du Liiga.
Medan du intervjuas efter förlusten
föder jag.
Du kommer när allt är klart.
Stannar som ett utropstecken i dörren.

Jag mörbultad.
Bebin ett ilsket knyte.

När far du igen?

Jag följer med diktjaget genom en vardag där dofterna av den norrländska tystnaden till och från bryts av allt som har med hockey och småbarnsliv att göra. Det är rätt underhållande läsning som tornar upp genom bokens knappa åttio sidor.

Dahlin diktar vidare:

”Snövall. Skridsko. Sarg.
Plogbilen som far fram genom mörkret
med utfällt skärblad.”

Kärleken till isen känns även central i Rinkside. Det finns ett lugn kring den, som nästan blir magisk i boken. Som lugnet före stormen, innan skridskorna ska komma till den för att sedan försvinna lika fort igen.

Dikterna i Rinkside känns som en blandning av dagboksanteckningar och mer renodlad poesi. Språket är som sagt var okonstlat och passionen till poesin känns inspirerande och på riktigt i Dahlins lyrik.

Det är nästan så att jag blir sugen på att ta på mig skridskorna (som jag slängde för ett tag sen eftersom de var helt slitna och värdelösa) och ta en åktur på en blank is en stillsam vinterkväll.

Det är just de där förväntningarna, lugnet före stormen som ligger som en osynlig hinna över Rinkside, som jag gillar som mest i boken. Att nåt kommer hända och händer hela tiden.

Avslutar den här recensionen med ännu några rader från Rinkside där Dahlin diktar:

”Tyst skog, det enda som hörs
är isens hjärtslag.”