Hej på dig Andreas. Du är aktuell med diktsamlingen Dikter som porträtt (Fri Press) som skrivits under en tid då du drabbats av både corona och Parkinson. Hur påverkade dessa sjukdomstillstånd skrivprocessen konkret och hur ser du på slutresultatet av diktsamlingen, nu när den finns ute i handeln?

– Med corona var det inte så farligt, jag var sjuk i tre veckor. Med Parkinson är det lite värre -det är en allvarlig, degenerativ sjukdom – dvs. man blir inte bättre utan det man kan göra är att i bästa fall bromsa försämringen med hjälp av fysioterapi och medicinering.

Jag trodde att jag aldrig skulle kunna skriva eller uppträda mer med denna sjukdom, men det har visat sig att rent konstnärligt var det ett fall framåt, om än verkligen inte på några andra sätt. Kanske satt jag lite för nöjd efter utgivningen av mina Samlade dikter (2020) där inte så mycket nyskrivet hade tillkommit under de senaste tre åren.

Jag var färdig, utskriven, och än mer trodde jag det när jag hade drabbats av Parkinsons. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna skriva. Men när jag befann mig inuti en magnetröntgenkamera för första gången (situationen finns skildrad i boken), en väldigt otäck situation för en klaustrofobiker, upplevde jag i stället en fruktansvärd – i ordets rätta bemärkelse – frihet. Liggande i den yttre fångenskapen, jag kunde j u inte röra mig, började jag formulera rader som ”vart tog poeterna vägen” och ”det är trångt här, ovan jord”.

Mitt skrivande blev paradoxalt nog bättre och friare, i och med att jag tvingades uppbåda alla andliga och mentala krafter för min överlevnad. Man bottenskrapar liksom sina resurser i situationer som denna. Det mänskliga kristillståndet är förnyande och intressant även om det inte är något att stå efter. När allt är förlorat börjar det om på nytt – i bästa fall.

Det jag har skrivit är dock inte en sjukjournal utan en diktsamling. Jag vill att det ska tas som vad det är för mig, nämligen inspirerande dikt. Dikter som porträtt – ja tonvikten gick från självporträtt där jag rannsakar mig själv med utgångspunkt i sjukdomen, till kärleksfulla bilder av poeter och författare som betytt mycket för mig och gett mig tröst. Från inåtriktat till utåtvänt.

Allt i boken är sant – med något enstaka undantag där jag har använt mig av det konstnärliga verkningsmedlet överdriften – men andemeningen står klar – det är personliga minnen som betyder väldigt mycket för mig.

Du skriver bland annat att du inte längre ens får plats i Lyrikvännen i Dikter som porträtt. Hur skulle du sammanfatta din poesi genom tiderna för de som inte känner till dig som poet?

– Min egentliga början i poesin skedde så att säga från två håll. Dels mina kontakter med den ”öppna” delen av etablissemanget, bland annat redaktören Anne-Marie Thunberg på tidskriften Vår Lösen, som var den första att publicera mig. På den vägen nådde jag dock inte speciellt långt.

Jag verkar inte vara en poet som blir erkänd, det ligger inte för mig att tränga mig fram bland de etablerades lag, I stället blev det den egenskapade vägen som visade sig vara mer väsentlig även om det alltid är ett växelspel mellan etablerat och oetablerat. Jag kommer ihåg att det fanns annonser i den tidens alternativpress, tidskriften RIP som senare bytte namn till Kannibal. Det var närmast en slags kontaktannonser där unga poeter sökte kontakt med likasinnade för att på undergroundnivå publicera ny lyrik.

Där hittade jag min nisch, jag började sända material till folk som gjorde sig hörda den vägen och två av dem som kom att betyda mest eller i vilket fall oerhört mycket för mig är Thomas C Ericsson på Den Blinde Argus och Lukas Moodysson som på den tiden gav ut stenciltidskriften Spao Spassiba (även detta
skymtar i min diktsamling).

Lukas började jag breväxla med, vi utväxlade dikter, jag blev närmast chockad när jag förstod att han var 16 år gammal, tio år yngre än mig. Lukas är den kanske enskilt mest begåvade människan jag träffat.

Jag började också uppträda mer och mer som estradpoet, bl.a. på Hultsfredsfestivalen, dit jag återkom år efter år (Argus hade en egen scen med samma namn, känd för sina alternativartister).

Folk som betydde mycket för mig var Ola Thorbiörnson på Poeternas Estrad som arrangör, Erkki Lappalainen som Poetry Slam-ambassadör och Eric Fylkeson som benådad poesiestradör. Att få coachande råd av Bodil Malmsten är också oförglömligt.

Under språkmaterialismdebatten – den av mig delvis skapade – hade jag en schackningsperiod. Redaktören Boel Schenlaer, jag och ett par andra medarbetare gjorde Lyrikvännen under jubileumsåret 2004. Vi styrde över i mer romantisk och traditionalistisk riktning än den som var gällande hos den tidens
etablissemang bland vilka en viss sorts språkexperiment var närmast påbjudna.

För detta hånades och häcklades jag av en rad makthavare och kommande makthavare inom kulturlivet, jag skulle kunna nämna deras namn men avstår. Jag klev av racet och blev poet i min egen rätt igen men Lyrikvännen – nej, där får jag nog aldrig mer vara med.

Jag vet inte om detta på något sätt besvarar din fråga om utvecklingsfaser. Jag har varit ute på det muntliga äventyret, jag har känt draget från den engelska romantiken där ordets revolution just bestod i att man skulle skriva som människorna omkring en pratade – dock upphöjt till dikt.

Du är ju även en drivande kraft bakom Den Blinda Argus. Hur skiljer den sig från förr och vad är din vision med bloggen?

– Från början var ju detta en fotokopierad poesitidskrift som gavs ut i 50 exemplar. Inom en inte alltför lång tid ökade den successivt till 1 000 ex. i upplaga. Vi hade god tillgång till bra material, ett par generationer att fånga upp.

Numera lever den kvar som en kollektivblogg (denblindeargus.se), av någon anledning har det blivit så att just för tillfället är det jag själv som skriver mest på bloggen.

Min vision med bloggen är att skapa en kultursida av det slag som jag själv skulle vilja läsa och som delvis fanns när jag växte upp. Typ Aftonbladets innerspalt under Karl Vennberg eller Axel Liffner.

Små sidokommentarer, ilskna eller hyllande recensioner, språkligt nyskapande formuleringar som avtäcker något dittills ouppmärksammat i kulturvärlden, förbryllande inlägg… dock alltid utan att ta betalt eller på något sätt kapitalisera på det man skriver.

Förr var vi fler skribenter på bloggen och fick fler kommentarer. Men det handlar väl mycket om att bloggen inte längre är à la mode.