Lina Österman (f. 1981) är poet och litteraturkritiker, uppvuxen i Hälsingland och har levt vid Europas alla hav. Hon har en fil.mag. i fransk litteratur och undervisar i språk och kommunikation.

Österman debuterade 2014 med diktsamlingen Flodsökare. Förnimmelser, utgiven på Vendels förlag, är hennes andra diktsamling.

Hej på dig Lina och grattis till dina fina diktsamling Förnimmelser som föll mig helt i smaken. Vad är dina känslor om boken nu när den finns ute i handeln?

– Hej Nicko! Och tack för din fina läsning av boken. Man blir ju innerligt glad när någon gillar ens verk, särskilt när en kollega gör det. Det känns bra att den finns ute i handeln och lever sitt eget liv nu.

Det är ju det paradoxala med att skriva och ge ut böcker – ena stunden sitter man där och väger varje stavelse på guldvåg för att i andra stunden totalt släppa texten, inklusive kontrollen över hur det läses och tolkas.

Det är både härligt och skräckinjagande på samma gång. Jag är nöjd och hoppas förstås att den ska lyckas skapa en ny poetisk erfarenhet hos sina läsare.

Vad är poesi för dig? 

– Poesi betyder mycket för mig. Man kan säga att det är ett sätt att se på och uppleva världen och språket – att utvidga det, bända det och ge det ny form.

Jag älskar all form av konst men poesi är som att flyga. Att både läsa och skriva poesi är som att stiga in i ett rum som står utanför alla naturlagar.

Om man har suttit och skrivit i djupa tillstånd, flow om man så vill, ter sig världen utanför väldigt annorlunda när man väl stiger ut, både klarare men också lite 2-dimensionell. Det vore intressant att se vilka områden i hjärnan som aktiveras när man läser eller skriver poesi.

Jag skulle tro att det liknar det som sker vid meditation eller bön, något som gränsar det magiska är det i alla fall. Sa inte Freud ”överallt jag går upptäcker jag att en poet har varit där före mig”…

Du debuterade som poet 2014 med diktsamlingen Flodsökare. Kan du berätta lite om den boken?

– Flodsökare var ett alkemiskt experiment för mitt skrivande. Jag bodde i Paris och jobbade på ett finansbolag samtidigt som jag skrev den ena refuserade romanen efter den andra även om någon kom nästan ända fram.

Efter några år tänkte jag att nej, varför skriva sida upp och sida ner när allt jag vill säga, de bilder jag vill förmedla, kan formuleras på några rader. Jag skrev Flodsökare snabbt och till min förvåning blev den antagen på en gång.

En fundering. Hur mycket styr vi poeter poesin dit vi vill att den ska och hur mycket styr poesin oss poeter dit den vill? Går det att full kontroll över lyriken? Vad tror du?

– Det är en jättebra fråga som jag också funderar på. Som med allt skapande kan man ju verkligen fråga sig varifrån det kommer och varför det tar de vägar det gör? De bästa resultaten får man nog när det blir 50-50.

Med Förnimmelser precis som med Flodsökare hade jag som en klang eller vibration som hela tiden fanns att förhålla sig till och som omedelbart försvann om jag avvek från den ”rätta vägen”. På det sättet kan man ju säga att lyriken i sig har styrt lite.

Med Förnimmelser har jag däremot jobbat mycket mer aktivt med orden och semantik för att få till flera lager som kan fördjupa läsningen. Personligen tycker jag att alltför dresserad lyrik kan bli lite träig att läsa.

Ju mer drömsk, vildare och fri till tolkningen ju bättre. Jag älskar lyrik som fungerar som fyrverkerier för tanken.

Diktsamlingar som betyder mycket för dig?

– Oh, det är svårt, jag upptäcker hela tiden nytt, men några författarskap som jag ofta går tillbaka till är tex; Rilke, Lorca, Gloria Gervitz, Paul Celan, André Breton, Emily Dickinson, gärna i Ann Jäderlunds tolkning som i ”Gång på gång är skogarna rosa”.

Om jag säger finlandssvensk poesi, vad säger du då?

– Hög klass! Jag gillar verkligen finlandssvenska författarskap överlag och känner stor samhörighet.

Edith Södergrans samlade verk i pocketversionen var den första diktsamling jag läste och jag minns att jag liksom bara kände ”woow”. Det är kul att Tua Forsström numera sitter i Svenska Akademien!

Avslutningsvis, vill du dela med dig av någon av dina favoritdikter från Förnimmelser till läsarna?

”Likt barnets insomningsritual i mörkret
Följer jag fåglarnas flykt på himlen

Som siluetter i ett avstannande fantaskop
Rör de sig trögt utskurna från där vi är –

Längst ut i rågen på ett ax i Laniakea”

(Författarfoto: Häktet Grafik)