Det här var en trevlig överraskning, må jag säga. Else Lasker-Schüler är en ny poet på min radar och jag är väldigt glad över att ha läst Pärlor ur min krona, där den framstående poeten Marie Tonkin står för tolkning och urval.

Det har pågått en del debatter sedan ett par decennier tillbaka om poesins utveckling, där den intellektuella poesin varit på modet, medan den mer traditionella lyriken enligt vissa tillhör det förflutna. Varför måste det ena utesluta det andra?

Varför ödsla tid på att tjafsa om vilken poesi som är rätt och vilken som är fel i tiden, när poesin är så mycket större än så? Varför håller vi människor på att begränsa oss så ofta inom olika områden i livet? Har vi inte bättre saker för oss?

Bokförlaget Lejd skriver bland annat följande om Pärlor ur min krona på sin hemsida:
”Else Lasker Schülers lyriska författarskap framstår som ett av 1900-talets viktigaste på det tyska språket. Samtida och vän med många av de tyska expressionisterna under början av förra seklet – som George Trakl och Gottfried Benn – skiljer hon sig från dem genom att odla en religiöst färgad kärleksdikt och en poesi med erotiska drag och uttalat sionistisk identitet.”

Vilken romantiker Lasker-Schüler är i sin poesi. Dikterna brinner av passion och närvaro och känns rakt in i hjärtat. Jag blir bländad av poetens språk och intensitet. Att dikterna är skrivna för över hundra år sedan är ingenting jag känner av. Något tidsdamm har knappast fastnat på dikterna jag nyss läst ut.

Lasker-Schüler diktar i Världssmärta:

”Jag, den brännande ökenvinden,
kyldes ner och tog gestalt.

Var finns den sol som smälter mig
eller blixten som kan splittra mig!

Se: ett förstenat sfinxhuvud
vänds vredgat mot alla himlar.”

Är inte rader som dessa som vin för fanasin? Jag fortsätter läsa och får följa diktjaget genom dramatik med ett stort D, både ur subjektiv och objektiv vinkel.

Tiden runtomkring mig tycks förvinna när jag rör mig från dikter med namn som Urtidsvår, Kvällen vilar på min panna och Ren diamant.

Passionen i det blomstrande språket är ständigt på plats tillsammans med ett eminent dikthantverk, där tidlös och bedårande poesi växer fram ur sidorna.

Jag läser vidare och Lasker-Schüler diktar en bit in i Hemlängtan:

”Natten är en styvdrottning.

Alltid måste jag minnas faraonska skogar
och kysser mina stjärnbilder.

Mina läppar glänser
och talar om avlägsna länder,

jag är en färgglad bilderbok
i din famn.”

Förutom den underbara poesi som klär Pärlor ur min krona, finns som sagt ett genomarbetat efterord av Marie Tonkin, som ger en inblick i Lasker-Schülers diktande och liv som verkligen var dramatiskt.

Det här är en diktsamling som jag sent kommer glömma, om jag någonsin gör det.