Måndag igen och jag kör på som vanligt med mina intervjuer här på bloggen, så länge det känns kul att göra dem. Ett stort tack för all positiv feedback jag fått för mina reportage!

Denna gång har jag intervjuat Gurli Lindén (född 1940) från Öja (en by i Karleby) och som numera bosatt i Nykarleby.

Gurli debuterade som poet 1973 (ett år före jag föddes) med diktsamlingen Att resa sig på Författarnas andelslag och har sedan dess gett ut över 25 böcker. Hennes senaste diktsamling är Port som kom ut i våras på Ellips.

Hej på dig Gurli. Vad är poesi för dig?

– För mig är poesi ett tillstånd på samma sätt som att andas.

Poesi är mitt språk också när jag skriver prosa vilket jag gör ibland. Tror att jag fick tillgång till det språket tidigt som barn, eller så är det en organisk del av mig. Ett sätt att uppleva och återskapa världen.

Du har gett ut diktsamlingar (och prosa m.m.) sedan 1973. Hur mycket planerar du ditt skrivande i förväg och hur mycket av ditt diktande sker spontant? Har du några ritualer kring ditt skrivande?

– Jag lever, sedan måste jag förstå vad som hänt på ett djupare, större plan. Därför är jag tvungen att skriva, analysera, sätta allt i ett större perspektiv. Läsa, söka nya tankar, nya förklaringsmodeller på en livsväg, på erfarenheter som jag delar med mina medvandrare.

Jag måste vara i rörelse, samtidigt hitta ett stilla rum där mina tankar kan växa. Mat och husrum, frihet och ett samhälle där det råder fred. En utopi, få författare har haft det så. Ändå har litteraturen, konsten varit en del av oss.

Din senaste diktsamling Port tyckte jag om mycket. Vad tycker själv om den?

– Är nöjd att jag förmådde skriva den, Att jag hittade en struktur och en form som höll. Att Ellips tog hand om den så att den kunde komma ut den här våren.

Det finns ju en hel del bra poesi från Österbotten. Vad är hemligheten tror du och är det några poeter du skulle vilja lyfta fram speciellt därifrån?

– Vi har en stark tradition. Behöver bara nämna nationalskalden Runeberg född i Jakobstad och Zacharias Topelius född i Nykarleby. Men det viktiga är att vi haft fri sikt ut mot världen, vi har varit ett resande släkte. Båten och havet finns också i mina böcker som en viktig symbol för frihet. Dikten växer i frihet och längtan.

Jag vill lyfta fram två av mina kolleger och systrar från -70 talets omvälvande tid. Anita Wikman och Wava Stûrmer. Båda med en rik litterär produktion. Wavas kampsång: ”Vi är många, vi är hälften…” sjöngs på gator och torg i norden men också över världen i den växande kvinnorörelsen. Hon var också den förs
ta att skriva in feminismen i vår litteratur med diktsamlingen: ”Det är ett helvete att måla himlar” från 1970.

Anita Wikman har skildrat de finlandssvenska arbetarnas liv bl.a. i en stark romantriologi. Också hennes dikter beskriver arbetande, kämpande kvinnor i diktsamlingar som: ”Väntrum” och ”Därför”. Böckerna gavs i nyutgåva på Marginal 2018.

Det var tillsammans med dem och andra inom Författarnas Andelslag vi då lade grunden till en ny frisk gren på det finlandssvenska litteraturträdet. Nu blommar det med hundratals blommor.

Hur viktigt är recensioner av dina böcker för dig?

– Här måste jag tänka efter. Ja, de är viktiga också när jag försökt förneka det. Jag har skrivit på trots, ofta mot. Det jag hade var viktigt att säga, därför fick jag inte påverkas av yttre trender och rörelser.

Jag har lärt mig att lita till min egen inre röst. Den som vet.

Diktsamlingar du gärna återkommer till?

– Jag återkommer sällan. Poeter jag nu läser är Kinas Dharmagäng, Chan-buddhistiska poeter som finns samlade och utgivna på Fri Press. En annan bok: Chiyo-nins liv och poesi, om en kvinnlig haikumästare från 1700-talet hittar jag också där.

Vad tycker du om poesi från Sverige? Är det lika redig som finlandssvensk poesi?

– Det här är svaret. Sverige har alltid varit viktigt för mig. Där har jag hittat böckerna, därifrån har det nya kommit, har också bott där i perioder.

Klart att de, som vi, bär med oss vår egen historia, vår geografiska och politiska tillhörighet. Trots att språket förenar oss. I bästa fall är det berikande, så som möten och sammanblandningar borde vara överallt på vår jord.

Mina sista fråga till dig denna gång: När kommer din nästa diktsamling?

– Min nästa bok vet jag inget om. Finns det ytterligare något att säga om vägen, det får jag ta reda på.
Till dess på återhörande.

(Foto: Alexandra Harald)