Gillar du fåglar? Gillar du poesi? Då är Halmstadspoetens Stefan Albrektssons splitternya diktsamling Att fågla, att fly, att förbli definitivt någonting för dig.

Inte nog med att Albrektsson publicerar sin diktsamling på det lilla, men eminenta förlaget Fri Press (där jag i hemlighet drömmer att få publicera någon bok i framtiden). Han har även fått sin diktsamling lovordad på baksidan av omslaget av en av mina favoritpoeter – Ingela Strandberg som skriver följande:

”Jag tycker att bra dikter ska ha ett litet ur inne i sig som tickar oro. Det har Stefan Albrekssons poesi. Ett dovt tickande som man inte vet varifrån det kommer. Ibland smeker han fram oron.”

När jag läser Att fågla, att fly, att förbli, så inser jag igen vilken viktig roll de ”små” förlagen har bland all poesiutgivning.

Albrektsson skulle utan tvekan kunna platsa in på både Norstedts eller Bonniers om ni frågar mig, men han skriver kanske inte exakt om sånt som är hyperpop just nu och därefter hamnar på ett mindre förlag.

Fåglar, jodå. Såna finns det gott om både i Albrektssons diktsamling och Att fågla, att fly, att förbli som får mig att begrunda min relation till fåglar – vilka för det mesta är trevliga skapelser, med undantag måsarna som till och från skränar utanför fönstret till min nya bostad.

Albrektsson diktar i … gör ingen sommar:

”Mitt hjärta av svala
klipper kväll och snappar knott
över den viktlösa ängen.
Så fjärrsynt att jag vädrar höst
redan när jasminen snöar
super jag mig full på månsken.”

Skål för rader som dessa när Albrektsson diktar som bäst.

När jag läser Att fågla, att fly, att förbli så dras jag raskt in i en värld av fågelnäbbar, ugglor, kråkor och skator. Mer fåglar har jag inte bevittnat sen Hitchcocks klassiker Fåglarna.

Jag läser vidare och Albrektsson diktar inledningsvis i Svarthättan:

”En svarthätta flög in i fönsterrutan.
Satt sedan skakad på fönsterblecket.
Hon andades häftigt.
Hela kroppen var hjärta.”

Det är med skärpa och passion som Albrektsson vägleder mig som läsare genom Att fågla, att fly, att förbli från en plats där fåglar och natur är lika närvarande som själva livet.

Om ni inte har kollat upp Albrektssons poesi sedan tidigare så gör det. Hans förra diktsamling Sjöstjärna är minst lika inspirerande som denna pärla till diktsamling.

Jag läser vidare och Albrektsson diktar inledningsvis i Kogloende:

”Solrusig gräsligt lycklig
grönbetar jag ängarna.
Om jag fick bestämma
skulle allting heta någonting
annat än vad det kallas nu –
och det skulle ske med
en klingande klargrön röst
som gör att världen tappar andan.”

Det finns precis som mästerpoeten Strandberg skriver det, en oro bakom alla fåglar i diktsamlingen som ger mer djup till boken. Livet är väl ingen dans på rosor för nån, även om det ser ut som det ibland.

Albrektsson förtrollar blicken med sin kvicka och inspirerande poesi återigen.