Nog känner jag mig rätt mätt efter att ha läst Lina Ekdahls åttonde diktsamling Du är inte full du är fylld och innan jag går vidare med mina åsikter om boken, så ska vi se vad Teg Publishing skriver om den på sin hemsida:

”Poeten Lina Ekdahls tonträff är unik. Det raka och mångbottnade språket är bekant från hennes tidigare böcker. I denna diktsamling undersöker hon hur mycket vi kan fyllas utan att gå miste om allt. Vem hamnar i centrum, vem har makten och hur mycket information får plats i ett såll. Vi uppmanas att börja från början, innan vi föddes. Någon påstår att det inte räcker, att det inte är nog.”

Det är en väldigt tydlig diktsamling som jag sitter och funderar över. Inga konstigheter i själva språket och med hög hastighet kör diktjaget över läsaren med en brutal verklighet, tills potatismosen nästan rinner ut ur öronen.

Symboliken i Du är inte full du är fylld är slående. Man börjar tänka efter hur vi faktisk blir matade med så mycket i vårt västerländska samhälle och skulle garanterat klara oss utan 90% av allt.

Ekdahl diktar:

”Du ska vara fylld
med ärtor och bönor
stora fat med fågel
svamp och granris
och det ska vara eftermiddag
och det ska vara förmiddag
och du ska vara fylld”

När jag läser Du är inte full du är fylld, så känns det som om jag ser mig själv utanför mig själv och hur jag är en siffra i ett maskineri som har förutbestämt det mesta som mitt liv ska fyllas med. Bilden är inte så trevlig, men känns träffande. Går jag verkligen med på allt detta, utan att ifrågasätta mer? Ekdahl diktar vidare:

”Du ska vara fylld med mos och upptåg
det är du inte
det är sorgligt
du ser gammal ut”

Ibland känns det som diktjaget har druckit några glas rödvin för mycket. Men som ändå lyckas fånga in frustrationen av den forcerande spegelbilden som sträcker ut sig genom bokens sidor.

Du är inte full du är fylld, är tung men givande läsning. Jag gillade dock boken mer andra gången jag läste den, då jag visste vad som väntade och kunde värja mig mot bulldozereffekten och kunde anamma ironin i den mer.

Jag gillar diktsamlingar som får mig att vakna till och det gör Du är inte full du är fylld. Den får mig att ifrågasätta och fundera på saker i livet och jag avslutar den här recensionen med en dikt, där man kanske inser att de största skatterna som fyller oss är delar av vårt ursprung (som vi kanske tar förgivet lite för ofta). Ekdahl diktar:

”Ett skratt som kommer från urberget
var kommer det ifrån
och när hände det sist att det fanns
och kom ur ett sådant djup
fyller upp så fullständigt
får dig att skratta”