Tidig morgon och majsol på glänt. Funderat på bokstäver, sen jag vaknade för nån timme sen.

En gång för länge sedan hade jag en dröm. Det var kanske 6-7 år sen. Jag såg ett vitt papper framför mig och bokstäver låg utspridda över det. Till en början var det inte mer än så. Men efter en liten stund lade jag märke till att bokstäverna pulserade och rörde på sig som små insekter.

Desto mer jag tittade på dem, desto mer såg jag hur de rörde sig sakta över pappret och skapade mönster inuti mönster.

I det ögonblicket förstod jag hur levande bokstäverna är.

Ibland saknar jag bokstäverna före A och efter ö. Vårt alfabet är så begränsat: ABCDEFGHIJKLMNOPQRSTUVXYZÅÄÖ, det är allt liksom. Men tack vare alla kombinationer som kan göras med denna grund, har ju författare lyckas skriva rätt mycket och varierat genom tiderna. Tänk om vårt alfabet bara var ABC. Eller Bara Ö?

Som poet är bokstäverna min råvara. Det är de jag behöver för att manifestera någonting djupare. Någonting oformbart blir formbart, genom orden som växer fram som blåklockor på min inre sommaräng. Vackert regn från avlägsna himlar väcker upp den inslumrande tiden och skapar alkemi.

När jag tänker på bokstäver tänker jag på rätt söta kreationer, men farliga om man inte är på sin vakt. Ord kan bygga upp, men likväl rasera eller inspirera. Orden – bokstävernas inkarnation till någonting större, vägleder och talar till oss vare sig vi vill det eller inte och de finns nästan alltid mer eller mindre, runtomkring oss.

Som poet går jag ofta på djupet med bokstäverna. Jag mediterar och drömmer med dem. De är inte längre bara bokstäver för mig, utan någonting livslevande som grundstenar i språkets matematik. Eller pelare som håller upp labyrinter av ord och meningar som skapar alternativa verkligheter.

Bokstäver är som skimrande ädelstenar i livets skattkista som väntar på att poeten inuti oss ska fiska upp skatter från dess oändliga djup, som därefter kan materialiseras och omsluta läsaren.

Det är riktig poesi det.

(Bild från Pixabay)