”De befinner sig i ett liv som ska levas tillsammans. Tills det otänkbara händer. Och lämnad ensam med sorgen, finns bara orden kvar. Den här diktsviten speglar de första sju veckorna efter en älskades förtidiga död.” Så står det på Smockadolls hemsida om Resten av livet har jag bara eftervärmen kvar av Anna Holmström Degerman.

Jodå. Det en träffande beskrivning om vad boken jag nyss läst ut handlar om.

Först och främst. Jag gillar Degermans (ska man skriva det första eller sista efternamnet om författaren i fråga har två efternamn, eller bägge? Nå, jag kör på det sista här iaf…) rakt på sak-poesi. Att följa med diktjaget i Resten av livet har jag bara eftervärmen kvar är som att kasta sig in i ett tungt sjukdomsdrama på en motorväg av gnistrande poesi.

Degerman diktar inledningsvis:

”Subkutan
Trombocyt
Främmande ord
Främmande språk
Främmande människor”

Och några sidor senare:

”(Metastaser ser ut som stjärnor och de sa
att min ryggrad var som Vintergatan)”

Snyggt skrivet och utan onödiga krusiduller. Jag läser vidare och följer med diktjaget som följer med sin älskades resa mot döden. Sjukdomen i boken är brutal och tankarna kring den och livet speglas på ett hårt, men samtidigt skört vis.

”Din begravning är planerad nu
Jag bar hem alla papper i en grön papperspåse
Alldeles för tidigt
Nickar de professionella beklagande
Så orättvist livet kan vara, säger de
Jag svarar inte så mycket
Vad ska man

Jag valde din kista
En grå
För ett par veckor sedan valde jag dina nya jeans”

Resten av livet har jag bara eftervärmen kvar är uppbyggt lite som en dagbok, där dagar blir till de sju veckorna som tillslut sätter punkt för berättelsen.

Kampen mot ångest varvas med observationer som t.ex. ”Nässlorna är så där späda nu/Perfekta” och naturen i bakgrunden känns som en trygg famn som håller diktjaget borta från det värsta mörkret.

Melankolin får även sin del i Resten av livet har jag bara eftervärmen kvar. En vind av silvergrått sveper in över det diktlandskap som Degerman målat upp i sin närvarande och inspirerande poesi. Jag läser vidare:

”Våra trettio år
Rusar i mitt huvud
Störtar mot mig
Utan förvarning
I oordnade ögonblick snabba
Som svalor”

Jag gillar Resten av livet har jag bara eftervärmen kvar mycket. Det är en vacker liten diktsamling som jag inte kommer glömma i första taget.