Idag. Modern konst på EMMA (https://emmamuseum.fi/sv/). Förbi Drakeldsvägen på hemvägen. Funderat mycket på essän Den tredje upplagan av Christer Boberg.

Jag ska vara ärlig med handen på hjärtat. Essäer har tidigare lockat mig lika mkt som radiopop. Men någonting har förändrats på sistone och ju mer tålamod jag fått med mitt läsande, så har även intresset för essäer ökat sakta med säkert.

Den tredje upplagan gör mig nyfiken och nervös på samma gång. Den tredje upplagan liksom kryper in under skinnet och kommunicerar med mig medan jag läser den. Den tredje upplagan gör mig fundersam. Vad skulle hända om författaren Boberg inte skrev ut detta som han skriver om i sin essä? Om det skulle fastna i honom och inte komma ut. Hur mycket kan en poet bära inom sig utan att implodera?

Boberg skriver:

”Du måste ju förstå att det är du själv som är den första och sista och mest genomgripande villfarelsen.”

Det finns tillfällen när jag läser poesi eller skönlitteratur i allmänhet, då jag som vaknar till och undrar vad det egentligen är som jag läser. Lite sån känsla smyger sig på mig medan jag läser Den tredje upplagan. Det känns lite som jag blir hyponiserad, medan texterna på sidorna smälter samman framför mig.

Jag fortsätter läsa och får följa med ett rannsankande av jaget, skrivet med en poetisk touch och glöd. Det är lite så att jag vill lägga bort boken medan jag läser, men fortsätter ändå. Jag undrar om och om igen, hur man kan komma på att skriva en sådan bok som Den tredje upplagan är.

I kapitel XXIII skriver Boberg:

”En des. En def. Ett des. Ett def. Ett desorienterande porträtt. En desorienterande barndomsskildring. En desorinenterande platsbeskrivning. En des. En def. Ett des. Ett def. Ett desoinformerande porträtt”.

Jag skulle säga så här. Den tredje upplagan känns lite som en korsning av konstutställningen på EMMA som jag besökte i förmiddags och gnistorna från gatunamnet Drakeldsvägen, från en annan dimension och i bokformat.

En sån här essä är lite för mycket för mitt logiska tänk, men när jag sätter in växeln för någonting större att tugga på för högra hjärnhalvan, så ger Den tredje upplagan mig ett djupare intryck.

Jag fortsätter läsa och jag här och jaget i boken kastar oss obarmhärtig rakt in i essäns förunderliga landskap.

Boberg skriver:

”Jag möter ett tidlöst krav, en lika förfluten som framtida uppfordran att lösa upp jagets gränser. Jag är inte jag, ett faktum som är ett imperativ: jag är inte jag för jag får inte vara jag.”

Den tredje upplagan är tuff läsning för tuffa läsare, som vågar utmana sig själva.