Hej på er. Sitter på tåget mot Österbotten och läser diktsamlingen En galen man på tåget av Dominic Williams.

Förlaget skriver bland annat om boken: ”Den walesiska poeten Dominic Williams har givit ut sin diktbok and why we were all going tillsammans med dikter som skrivits om och i Tranås. Med Förord av Jonas Ellerström.”

Det infinner sig en speciell känsla att läsa en bok som har titeln En galen man på tåget, medan man själv åker tåg. Och galna är vi väl allihopa på nåt sätt? Jag menar det är ju bara kolla på hur världen ser ut. Hade det funnits en skvätt riktig omtanke i mänsklighetens kollektiva hjärtslag, så skulle väl iaf inte en tredjedel av världen dö av svält osv?

Vem är då den galne mannen på tåget i diktsamlingen som jag håller i min hand? Jag läser och Williams diktar:

”Jag är den galne mannen på tåget, han som dricker en specialbrygd direkt ur flaskan och erbjuder sig att dela sina sista droppar med dig och som vill hålla din hand. Han som berättar hur frun räddade hans liv och om sitt lands historia, som kräver att du i betydelseladdade ögonblick ska pressa din mobiltelefon mot vagnens fönster för att dokumentera prakten. Som berättar att skönhet räddar världen och att det ska börja med att älska någon.”

Williams dikter är rätt långa och berättande. Han är utan tvekan en romantiker med ett stor R och har även rubriker till sin poesi, vilket inte är så vanligt nuförtiden i lyrikens värld. Jag läser vidare i dikten Herr Jones:

”I poetens ansikte fanns två
reflekterande bägare
en upplyst och guldkantad
en bittert mörk och helvetiskt dämpad
Paralleller in i flödet”

När jag läser (och reser) med En galen man på tåget, så rör jag mig mellan titlar som bland annat Jordgubbsprinsessa, Nattpromenad och Troll. Fantasin är ingen bristvara i Williams poesi och det är med närhet och skärpa som han diktar fram inspirerande rader framför min blick. Tranås besöks även av diktjaget som ”lutar mig tillbaka in i det bekväma ljudet från främmande Skandinavien”

Jag gillar den här diktsamlingen med sitt frodiga språk. Det känns som dikterna är mogna frukter på en gammal ek vars rötter sträcker sig djupt ner och dricker från lyrikens bördiga jord… Dikterna känns både lekfulla och allvarliga och framförallt välskrivna.

Som bonus finns även ett förord av Jonas Ellerström och ett efterord av Peter Nyberg som ger omfattande information om poeten i fråga.

Jag avslutar den här recensionen med några inledande rader från en av mina favoritdikter i boken, vid namn Kommer hem:

”Jag har rustat för din frånvaro
i varsamheten mellan ögonblick
Jag har hört din blick
i den bruna värmen från en irländsk sol

Jag drömde dig verklig i medeltida verser
sedan kapitulerade jag i min passion för dig
i varje tungomåls stavelse utbjuden
till den vågade Atlanten”