Hur viktigt är det med recensioner egentligen, funderade jag på efter att ha öppnat ögonen runt halv sex i morse.

Klart det är viktigt, nån måste ju berätta för allmänheten att ens böcker existerar. Nån måste väl berätta om det man har skrivit är nåt att läsa eller om boken passar bättre tillsammans med veden till den öppna spisen…

Men varför diskuteras sällan kvalitén på recensenternas recensioner? De gör ju ett viktig jobb i sitt nagelfarande av t.ex. kulturen. Varför recenseras inte recensenter till och från? Det kanske skulle vara nyttigt, eller?

En bekant poet till mig beklagade sig nyligen över en respekterad recensents bokstavligt talat obarmhärtiga sågande av en av hans diktsamlingar.

Jag tänker så här. Ger man in sig i leken, får man leken tåla. Det finns lika många olika sorters recensenter som det finns olika sorters smågodis och ibland klickar ens bok med recensentens granskande blick och ibland gör den det inte det.

Jag har gett ut sex stycken diktsamlingar på eget förlag hittills och har fått ungefär 75% positiv kritik för mina böcker genom åren. De återstående 25% har varit mindre glädjande recensioner, där recensenterna antingen inte förstått vad jag skrivit om eller så har de bara inte gillat mitt sätt att dikta eller vad jag diktar om.

Det är ok, poesin är subjektiv och ett mästerverk för en person kan vara ett sandslott för en annan.

Jag har forskat lite på hobbynivå hur recensioner förändrats genom tiderna. För några decennier sedan var t.ex. punken väldigt ogillad av de flesta recensenter och blev hånad öppet i recension efter recension i många av de ”större” tidningarna. Tonen var ofta rå och det fanns en konkret nervärderande ton i uppläggen.

Den sortens recensioner har jag sällan stött på varje sig när det gäller mina egna diktsamlingar eller recensioner av andras poesi. Jag tycker generellt att recensenter av poesi ofta (men inte alltid) har en ödmjuk blick mot lyriken och om de sågar någon diktsamling, så gör det de snyggt och utan att bre på med nån slags krigsföring, där alla medel tycks vara tillåtna för att sänka boken i fråga.

Ibland undrar jag om recensenter som väljer den mer oproffsiga vägen av att recensera, får någon kick av att skriva sådana recensioner.

Kanske recensenten i fråga är en författare eller poet som själv som inte lyckas så bra i sin karriär och som vill skapa en seger i sitt inre landskap av misslyckande, genom att trampa ner andra?

Lyckas man inte själv, så kan man ju alltid sänka några andra på vägen, för att få tillbaka lite av självkänslan. Kanske nåt sånt? Jag vet inte. Människan är fylld av mysterier.

Tack och lov är som sagt poeter ofta förskonade (för det mesta) från den här sorten av aggressiva recensenter. Men för att återgå till den bekanta poet som jag berättade om i början av texten, så funderar jag på vad vi poeter ska göra, när vi känner att våra diktsamlingar bli orättvist behandlade av recensenter.

Klart vi kan klaga och t.ex. slå tillbaka genom att skriva en recension av recensenten. Men frågan är om vi då bara inte spelar samma spel som den bittre recensenten och sänker en del av oss själva på köpet?

Poesin är subjektiv och den som ger sig in i leken, får som sagt var leken tåla. Man kan inte bli älskad av alla och det gäller även ens poesi.

Det var mina spontana morgontankar över detta ämne och nu ska jag koka lite gröt, ta en morgonpromenad (ungefär som den på bilden ovanför) och sätta igång med dagens sysslor.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!

/Nicko