Peter Nyberg (f. 1974) kommer från Skogstorp i Södermanland och bor i Norrahammar utanför Jönköping. Han har givit ut tolv böcker inom genrerna poesi och essäistik samt sju översättningar från engelska till svenska, främst av walesiska och irländska poeter.

Mellan 2009 och 2019 grundade och drev han tidskriften Populär Poesi. Till vardags arbetar han på Jönköping University som lärare i bland annat kreativt skrivande. Våren 2022 kom Ett innerligt sätt att förintas / Wittgensteins brorsas högra hand ut som en split tillsammans med debutanten Camilla Mollung.

Hej på dig Peter. Om jag säger Ett innerligt sätt att förintas. Vad säger du då?

– Åhå, det är ju min bok, säger jag antagligen. Frasen kommer från en av dikterna som försöker ge ett större perspektiv på ett bra förhållande. Ungefär som Buddhisternas: Varje steg är ett steg mot döden.

Hur stor tid av ditt liv har du lagt ner på att dikta och att skriva om poesi och vilket har varit den största drivkraften i det?

– Från 2009 när jag grundade Populär Poesi har jag lagt ner orimligt mycket tid på att läsa-tänka-skriva om-skapa poesi. Balansen mellan de fyra har varierat. Under de tio år jag drev tidskriften låg tyngden på att läsa, tänka och skriva om men jag lämnade över ansvaret för att i större omfattning kunna skriva själv.

I hög grad handlar fascinationen om att poesin i sin bästa form lär mig saker om tillvaron, den ger mig en sorts lins att se verkligheten genom. Att skriva är att skapa den linsen själv, så att andra ska kunna se på sina verkligheten genom mitt okular.

Du har ju skrivit en del om finlandssvensk poesi och verkar ha bra koll på den. Vilka tycker du de största olikheterna i finlandssvensk och svensk poesi är?

– Jag kan uppleva att den finlandssvenska poesin har ett kraftfullare berättande. Av något skäl har poesin som givits ut på storförlagen i Sverige från 80-talet dominerats av språkliga experiment på hög akademisk nivå, vilket enbart varit angeläget för ett fåtal. Med start i 10-talet började pendeln svänga mot ett berättande igen, vilket till exempel gav utrymme för Poetry Slam-poeter att ge ut böcker.

I den finlandssvenska poesin upplever jag inte att det där inträffade utan en större balans råder, vilket har skapat en annan grogrund för unga poeter. Inte minst blir det här tydligt i de två antologier som skapats för unga i Sverige (Berör och förstör) och i Finland (Bländad av död och kärlek), där den svenska prisas för sitt mod att ha svår dikt men i den upplever jag att man använt välkända namn med relativt bleka dikter medan den finlandssvenska antologin lyfter fram berättelsen, vilket för mig innebär att den gjorde ett genuint och starkt intryck som helhet.

Vilka saker tycker du är de viktigaste för att en diktsamling ska hålla en hög kvalité utifrån ett recensent-perspektiv?

– Att den visar mig en del av verkligheten som jag inte lagt märke till på det sätt som poeten beskriver den.

Diktsamlingar du gärna återkommer till?

– TS Eliots Det öde landet, Tua Forsströms, Lennart Sjögrens och Tomas Tranströmers diktböcker (vilken som helst).

Om vi återgår till din nya bok Ett innerligt sätt att förintas. Boken är alltså en poetisk split där Camilla Mollung debuterar med Wittgensteins brorsas högra hand. Finns det nåt samband mellan era böcker eller ”råkade” de bara hamna i samma bok?

– Under vintern 2019-2020 arrangerade jag en poesiutmaning. Under 90 dagar skulle jag och Camilla tillsammans med fem, sex andra poeter varje dag läsa sex dikter och därefter reagera på läsningen genom en egen dikt.

Att dikten var knuten till det vi läst var mindre viktigt än att vi faktiskt skrev en dikt per dag. Vi skapade tillsammans en Facebook-grupp i vilken vi läste varandras dikter men avstod alla typer av kommentarer; efter läsningen gjorde vi bara tummen upp för att visa att vi hade tagit del av dikten.

Metoden lösgjorde en stor kreativitet inom oss och eftersom vi till en början läste samma poeter rörde sig dikterna utifrån våra olika temperament lite åt samma håll. När de 90 dagarna hade passerat hade vi en sorts poetisk massa, vilken kunde bearbetas till våra två manus.

Den gemensamma skapandeprocessen gjorde att vi ville sätta dem i samma bok (med Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindéns split som förebild) och förläggaren Magnus Grehn tillsammans med formgivaren Karl Larsson nappade på idén. Inom parentes sagt har en ny poesiutmaning börjat och nu är jag inne på dag 313 av 365.

Vad tycker du människor missar som inte läser eller skriver poesi?

– Ett sätt att orientera sig i och få förståelse för tillvaron. Men med det skrivet tror jag att människor som håller på med fotboll eller virkning skaffar sig liknande erfarenheter av att förhålla sig till verkligheten och att deras aktiviteter skapar betydelse för dem. Lite snöpligt möjligen kommer jag fram till att poesilösa människor inte missar något som de inte kan få på andra sätt.

Kan du berätta lite om Magnus Grehn Förlag som du är involverad i och som gett ut din nya diktsamling?

– Det gör jag gärna. Det är i Tranås, ett litet samhälle med 20 000 invånare i Småland, som allt händer. Magnus startade sitt förlag för att ge ut poesihäften med översättningar av poeter. 2014 började en förening som heter Kultivera satsa på författarresidens och jag roade mig med att översätta några av författarna i residensen.

Samtidigt som författarna tillsammans med föreningen skapade en fringefestival dök det upp lokala poeter, som Joakim Becker. Både fringefestivalen, residenset och Magnus förlag växte snabbt och nu fungerar MGF som en central del i det nätverk som i sommar exempelvis samlar drygt 100 evenamang från stora delar av världen i Tranås.

I år har han hittills släppt översättningar av walesaren Dominic Williams (jag, Jonas Ellerström, Klara Hsin och Frank Bergsten har översatt) under rubriken En galen man på tåget och Ben Porters poesibok Kärnvapenepoken och andra dikter, i översättning av Magnus, Frank Bergsten och Colm Ó Ciranáin.

Porter var en av vetenskapsmännen som var med i Manhattanprojektet men sedan tog avstånd från det.

Av något skäl brevväxlade Magnus med Ben Porter under 90-talet till 2004 då Porter dog och har på det sättet kommit över en del exklusivt material. Om man är nyfiken kan man med fördel gå in på MGF:s hemsida. (https://www.magnusgrehnforlag.se)

Vad är dina framtidsplaner med ditt diktande? Hur långt i förväg planerar du dina böcker el projekt med lyriken?

– Den nya poesiutmaningen slutar den 1 juni i år. Då ska jag se hur jag kan utforma det nya poetiska material som samlats under 365 dagar. Generellt sett har jag varit dålig på att planera mina poesiprojekt.

Debuten Palliativ vård (2016) består av 33 dikter skrivna under en 15-årsperiod. De gavs ut under extrem vånda kopplad till vad som fungerande och inte.

Spillolja (2018) var en split med Henry Bronett som gick ut på att vi skulle skriva tio dikter var utifrån ett tema, så jag skrev en tio sidor lång prosalyrisk dikt om sorg, en sida om dagen. Våldsvana (2019) är resultatet av att Peter Björkman ville ha en långdikt till sin tidskrift Ad Lucem och jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva, så jag började sampla och loopa (egentligen citera och upprepa) texter från GT, NT och Koranen.

Jag har försökt att skriva dikter löst men arbetar om dem hela tiden och låser mig. Poesiutmaningen som jag berättade om tidigare är ett sätt att slippa ifrån förstadierna – det är bara att uppbåda koncentration och skriva på utan att fundera så mycket på vad som ska hända med dikterna eller vilken kvalitet det blir. Den våndan kommer i stadiet när texterna ska bearbetas och sättas i relation till varandra.

(Författarfoto: Åsa Byrskog)