Äntligen har det blivit dags för en recension av en norsk diktsamling vid namn Vuxna dikter av Geir Gulliksen (översättning Stewe Claeson). Så här skriver Ellerströms om boken:

”Vuxna dikter gavs ut på ellerströms 2001 och är slutsåld sedan många år. Boken blev här, precis som i författarens hemland Norge, snabbt älskad och eftertraktad av poesiläsare för sitt enkla och direkta tilltal. Vuxna dikter är en svit om smärtsam mognad som tar sin utgångspunkt i den mycket unge författarens första osäkra skrivförsök samt en väninnas självmord, återberättat långt senare. Reviderad utgåva med förord av Alexandra Borg.”

Jag ska säga som det är ang första intryck av boken i fråga. Jag har lite svårt att förstå modern konst ibland och omslaget till Vuxna dikter känns väldigt mycket som modern konst för mig… tack och lov förstår jag Gulliksens poesi betydligt bättre.

När jag börjar läsa Vuxna dikter drar en kall melankolisk vind genom min existens och ifrågasättandet av diktens natur och känslan av att växa upp till en ”man” (med allt vad det betyder i vårt samhälle), präglar en del av diktsamlingens själ.

Gulliksen diktar väldigt rakt på sak, med en behaglig balans i allt som har att göra med kvalitativ poesi. Jag läser början på den namnlösa dikten på sidan 19 där poeten bränner på med vardagsdramatiska rader:

”om dig,
om att du sitter ensam
i det kala rummet
och att du äter soppa, t.ex.

sticker ner skeden
och lyfter den till munnen
stoppar in skeden i ansiktet
där ansiktet öppnar sig”

Ganska snyggt skrivet tycker jag nog och sån här hög klass håller största delen av Vuxna dikter, där jag tillsammans med diktjaget även får bearbeta en närståendes självmord.

Jag läser vidare och Gulliksen diktar vidare på sidan 32 (i slutet av dikten):

”Du är död. Jag talar till dig. Men du är iallafall död.”

Tunga rader om tunga ämnen, men ändå skrivet med skärpa och närvaro och det är just det som gör att jag uppskattar Vuxna dikter. Poetens ord känns ärliga, medan han blottar sina känslor för läsaren. Det behövs inget språkligt spex för att upphöja eller försköna dikterna och det känns befriande att läsa sådan här tillsynes enkel, men svårskriven poesi.

Det finns även ett blomstrande förord i Vuxna dikter, signerat Alexandra Borg som skriver om allt från Gulliksens diktande till den franske litteraturens mesta outsider, avantgardisten Jean Genet och om den schweiziske skulptören Alberto Giacometti. Intressant läsning!

Jag avslutar den här recensionen med några rader från sidan 46 där Gulliksen diktar:

”här är jag,

jag har skrivit mig bort
från det jag vill ha sagt

det jag hade på hjärtat
är kvar i hjärtat. Jag

har lungt och stilla låst mig ute, och nu
står jag utanför, i den djupa snön:

där inne är festen i full gång”