Det här var då en trevlig bekantskap, må jag säga. Jag har bara läst nån dikt här och där av Aspenström tidigare och det känns berikande att äntligen ha läst ut Werner Aspenströms Samlade dikter (1943-1997) från början till slut.

På baksidan av boken står det:

”Werner Aspenström (1918-1997) intar en särställning bland fyrtiotalisterna och i vår tids lyrik över huvud taget genom sin förmåga att skriva kristallklart enkelt och samtidigt djupsinnigt. Hans språkbehandling är virtuos, och hans diktning förenar på ett osökt sätt klassicistiska och modernistiska drag. Hans lyriska register sträcker sig från ironisk tidssatir till naturimpressionism, han är det lilla formatets mästare och dikterna kryddas ofta med en egensinnig befriande humor.”

En träffande beskrivning om du frågar mig. Ungefär lika träffande som när Finland vann över Slovakien med 2-0 i morse. Hoppas nu det blir final mot Sverige på söndag!

Aspenströms samlade dikter sträcker sig ungefär fem decennier genom tiden och visst är materialet på över femhundra dikter lite varierande genom årens gång, även om helheten känns vardagstrygg och stabil.

Men så är det ju även med Finlands hockeyspel. Det finns en trygghet att luta sig tillbaka mot när man skådar en match med dom Finska lejonen. Man vet att det för det mesta komma sluta väl, även om några puckar far lite hit och dit ibland.

Att läsa Aspenströms poesi är alltså lite som att titta på en hockeymatch med Finland. Det är lite spännande till och från, men ändå vet man att pucken kommer i mål förr eller senare. Så är det också med Aspenströms diktande. Han tar fort ledning i tekningarna och man kan andas ut och bara vänta på hur poeten vandrar vackert i mål med sin inspirerande poesi.

Werner Aspenströms Samlade dikter (1943-1997) är lika självklar i lyrikälskarens bokhylla som Lejonens segertåg mot finalen i OS 2022.