Hej på dig Carolina. Du är aktuell med diktsamlingen I varje grässtrå såg jag en eld (Bonniers). Kan du berätta lite bokens framkomst och dina tankar kring den?

– Alla mina diktsamlingar växer fram långsamt. Också denna. Det verkar som att jag behöver leva på, utan tanke på att ”göra något av det”. Under dessa leva på-perioder som ofta varar under några år, blir anteckningar och dagboksskrivande de dagliga sätten att handha detta levande-på. I ett senare läge blir undersökandet och samlandet av dessa nedtecknanden i bästa fall ett nytt varseblivande/erfarande genom språket. Språkets närvaro.

I varje grässtrå…Är i stort sett resultatet av de senaste åren i liv, vardag, värld, mötets glädje, förlusternas smärta, i att stå ut med  (som det brukar sägas) ”sorgen är kärlekens pris”, klimat, omsorgens och demokratins hotade läge, ja, livshotade läge, tidens gång, försoningarna och i naturens oerhörda tålamod. 

Och ja, i den andliga dimensionen som jag nog upplever som ett närvarande i allt levande och som kanske bara genom språket och vanan ter sig som något annat. Och mitt i allt en stor tacksamhet över att finnas till, kunna uppleva närhet och att få skriva. (Kanske hade det räckt med svarets första 11 ord!)

Du debuterade som poet 1991 med diktsamlingen Blå trampoliner och har gett ut totalt sex diktsamlingar ink. din senaste efter det. Vad har du lärt dig om poesi under alla dessa år genom ditt diktande?

– Mellan första och andra boken gick det många år. Och inte så få mellan de övriga heller. Mitt skrivande, eller snarare bokutgivningen är ju gles. Märker att jag nog hellre ville svara på vad jag lärt mig av istället för om, poesin, av poesiskrivandet. En sträng lärare är det! 

Av poesin har jag har lärt mig mycket om tillkortakommanden. Stå ut med att inte nå dit, ända fram till det jag anar finns. Om att tagga ned egenviljan. Om att inte försöka kontrollera så mycket. Om att hela livet blir liksom totalt meningsfullt under ett kort ögonblick av att skriva eller läsa en rad som stämmer! Och av att någon annan människa har fått något som betyder något ur det jag skrivit.

Jag hoppas att jag lärt mig något av amatörens/älskarens/nybörjarens sinnelag. Men att inte heller försöka gömma mig bakom det för att slippa ta ansvar.

Om poesi har jag nog insett att den för mig är ett varseblivningstillstånd, och ett slags känselorgan kanske, och så alldeles avgörande och viktig. Och att den ser ut som den behöver göra. Att språkens mångfald är en förutsättning. 

Diktsamlingar som inspirerat dig?

– Det blir poeters författarskap jag tänker på då egentligen. Som fortsätter att inspirera mig.

Om jag nu måste välja. Får det bli Lars Noréns (det mesta men☺ kanske särskilt diktsamlingarna från 70-talets mitt. Och Fragmenten

Val ur författarskap: Birgitta Trotzigs Anima, Henri Michaux och René Char (i få men naggande goda svenska översättningar), Göran Sonnevis Klangernas bok, Tobias Berggrens Rymden i kväll, alla stjärnorna, Lennart Sjögrens Ur Människovärlden, Eva Runefelts Mjuka Mörkret, Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, Hanna Hallgrens Ett paradis fastän förtorkat, Agneta Enckells (med eget namn, utan namn, ditt namn), Ulf Erikssons Skalornas förråd, Helga Krooks Flod Blad Klänningar, Eva Kristina Olssons Det ängelsgröna sakramentet, Kjell Espmarks Skapelsen, Cecilia Perssons Allt som brinner upp i ett avsked, Katarina Frostensons Tre vägar, Arne Johnssons Marken lyste även i drömmen, Birgitta Lillpers Nu försvinner vi eller ingår, Maria Kuchens Rosariet, Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum

Och jag kunde bara fortsätta. Det finns så många fina poeter!!! Och diktsamlingar. Och så många jag inte ännu vet om. Att det fortsätter. Att det oavbrutet pågår.

På sidan om ditt diktande är du ju även grafiker och som jag förstått det gör du ju även omslagen till dina diktsamlingar? Hur viktig del tycker du omslaget är för en diktsamling?

– Det är givande för mig att växelbruka ord och bild. Som olika översättningar av det som försöker uttryckas. Så det har alltid känts väldigt viktigt. Den här gången har jag för första gången bett en formgivare att göra hela omslaget. Jag tycker mycket om Nina Ulmajas lyhörda arbeten och vi har nu haft ett himla fruktbart samarbete. 

Och du är ju även diakonissa. Vilken är den mest poetiska boken i bibeln enligt dig?

– Oj, ja. Hmm. Höga Visan, Ordspråksboken, Jesusorden – Jag är…, 1 Mosebok, Johannes evangeliet 1:1-5. Men åh, dessa val!

När jag frågade om du ville medverka i en intervju och att jag gärna blandar friskt mellan finlandssvenska och svenska poeter ang reportagen, så skrev du att du gärna läser Agneta Enckell. Vad är det som du gillar just med hennes poesi?

– Med Agnetas poesi är det nog sångligheten, och enkelheten. Ja, det tror jag. Vi var för länge sedan på en poesifestival tillsammans och då hörde jag henne läsa för första gången. Det var en ren underbarhet. Nåt med ordens tid i rösten.

(Författarfoto: Sara Mac Key)