När jag får en diktsamling av Ingela Strandberg på posten, så känns det lite som självaste julafton. Det är bara att duka upp med julmust och dadlar och sätta igång att läsa…

… och vem faller inte för rader som dessa, där Strandberg diktar inledningsvis i diktsamlingens början:

”Vi uppfann dig, säger ladorna

Vi är minnenas siare

Du är materia
vilseförd
genom vilda havrefält

Kom in
så ska vi få dig att tro
att det fortfarande finns en kväll nånstans
där kor slumrar
och nattvioler blommar sig till döds”

Hur man man motstå att inte läsa vidare efter sådana djupvackra rader? Jag ler som ett lyckligt barn över detta ögongodis som träffar både hjärta och hjärna och fortsätter att följa diktjaget från ladorna till Järnvägens ande och blixtens frid och vidare genom en verklighet som känns som en magisk saga.

Varje ord och mening väger tungt i Strandbergs poetiska universum och poeten i fråga skriver följande på baksidan av Ingenstans mitt segel:

”I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.

Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i ständig rörelse
I ständig väntan vaktande

Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. ”Du kunde aldrig blivit någon annan”, säger ladorna.”

Det finns en total närvaro av poetisk precision och högkvalitativ diktkonst i Ingenstans mitt segel och precis som när det gäller Strandbergs senare diktsamlingar Att snara en fågel och Nattmannen, så är Ingenstans mitt segel en av de vackrare blommorna som blomstrar på poesins ängar.