Välkomna ska ni vara till ett nytt projekt här på nickopoet.com
Jag tänkte diskutera poeter med andra poeter i några avsnitt framöver. Blir väl kanske 5-10 stycken avsnitt kan jag tänka mig och först ut är en diskussion om min favoritpoet Tomas Tranströmer med poeten Michael Economou från Skåne.
Nicko: När upptäckte du Tranströmer och hur viktig poet har han varit för dig?
Michael: Tranströmer öppnade, tillsammans med Harry Martinson och Ylva Eggehorn, dörren in till poesin. Utan hans diktning (och de andras) tror jag inte att jag alls skulle ha skrivit eller på allvar nått fram till den glädje som den goda dikten kan väcka.
Jag gick på gymnasiet i Malmö, och tyckte att denna poesi talade till mig. Detta var vid mitten av 1970- talet. Naturligtvis fick jag då för mig att jag förstod allt. Så var det förstås inte, men fascinationen (och glädjen) över denna poesi gjorde mig blind för min oförmåga.
Tranströmer är som påfågelsfjärilen i ogräslandet. Man kan inte missta sig på vad som är estetik och vad som inte är det. Den goda dikten flyger som fjärilar och överblickar allt som finns i oss. Estetiken uppfinner oss.
Nicko: För mig var det Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996 som fick mig att börja förstå djupet och kraften i poesin. Jag fick den av min lillasyster Lotta i julklapp i början på 2000-talet och hade i och för sig läst en del av honom och andra poeter tidigare, men efter jag läst ut den samlingen några gånger så förändrades något inom mig.
Jag blev så fascinerad hur Tranströmer kunde pendla från vardagliga saker i en mening och i nästa vara ute i en avlägsen rymd och samtidigt få helheten att hålla ihop. Det var helt otroligt att uppleva som läsare.
Vad tycker du om hans två första böcker – 17 dikter och Hemligheter på vägen? Han var ju bara i 20-års åldern när han skrev dem och ändå känns det som han diktat i en evighet när man läser de dikterna…
Michael: 17 dikter och Hemligheter på vägen drar in mig i nya världar. Jag försätts i stämningar som jag inte trodde var möjliga. Det är som med många av Dylans sånger – plötsligt är man i en annan värld som man aldrig varit i tidigare. ”Man in long black coat”, ”Senor” och ”Changing of the Guards” är sådana sånger – jag fundera än i dag, många år efter första lyssningen – vad är det egentligen som händer?
Så är det också med många av Tranströmers dikter – vad sker? Det mystiska är ju så vardagligt att vi inte märker underverken som utspelas inför våra ögon. ”Se det gråa trädet. Himlen runnit / genom dess fibrer ned i jorden – / bara en skrumpen sky är kvar / när jorden druckit.” (från ”Sammanhang”, ur 17 dikter, 1954).
Ja, de korta ögonblicken av frihet är möjliga! Har dikterna en terapeutisk funktion? Kanske är det så. Jag vet egentligen inte. Men det mest betydelsefulla är dikternas bejakande av skikt inom mig som inte fått blomstra på så många andra håll i min verklighet. Dikterna är vägvisare. De öppnar mig för världen. Världen väntar på mig. Jag blir en del av den. Dikterna för mig till världen. Till det stora miraklet – vi finns till.
Nicko: För mig har dikten haft en självklar terapeutisk funktion, då jag ofta diktat fram frågeställningar och tankar från mina inre världar och på så vis genomgått ett slags katarsis, då poesin manifesterats på utsidan av mig själv. Jag undrar hur det var för Tranströmer med de här funderingarna? Hur mycket av poesin såg han som ett verktyg att arbeta med utifrån hans yrkesliv som psykolog? Tycker du hans dikter är färgade utifrån hans arbete som psykolog? Och vad är dina tankar kring att han fick nobelpriset i litteratur 2011?
Michael: Rollerna i Tranströmers liv måste ha varit svåra att hålla isär – poeten, psykologen, privatmänniskan, den offentlige människan. Jag har tänkt mycket på detta, men landat i att se honom som en och samma människa vad han än ägnade sig åt.
Varför splittra en människa? Kan allvaret och hängivenheten inte vara densamma i alla rollerna man tvingas spela? Var Tranströmer en sorts schaman med tillgång till inre världar som vanligtvis är oåtkomliga? Kanske är det så – hur krystat det än låter. Mest imponerades jag nog av hans integritet.
Tror du han hade ställt upp i Let´s dance? Eller i något annat av TV:s Tramsutbud? Nej, Tranströmers såg det säkert som sin plikt vara att vara hel människa. I ögonblicket. Var han än var. I naturen, i skrivandet, i samtalen med människor. Är det inte förebildligt, säg? Jag minns en uppläsning på Malmö Stadsbibliotek årtalet är för evigt bortsprunget. Men hans starka närvaro i Gullbergsalen, hans läsning, hans humor och värme. Hans försök att se alla som kommit för att lyssna. Poeten var ett slags schaman, en läkekonstnär, en själsdoktor som tillät besökarna att vara människor.
Bildernas starka verklighet blev ju – under uppläsningen – ett sätt att måla världen som publiken drogs in i och som publiken inte kunde värja sig mot: ”Vaken i mörkret hör man / stjärnbilderna stampa i sina spiltor/ högt över trädet.” (från ”Storm”, ur 17 dikter).
För ett ögonblick – intensivt, nästan brutalt levande – förstod man att frihet handlar om att uppleva miraklet: vi är människor. Det finns stunder då allt är lätt. Psykologen blev poeten som blev människan som blev oss alla som blev universum som blev kosmos som blev oändligheten…
Och allt pågick i ett sammanhang som var djup konst. Men visst – till slut bröts förtrollningen och vi lämnade Gullbergssalen på Malmöbiblioteket. Den timmen är dock levande inom mig som om det var i förmiddags som jag lyssnade på uppläsningen.
Konsten handlar om att vara människa, bli människa, fungera som människa, vara nära och öppna för sådant som gör oss till människor, ständigt vara medveten om att vi har ett val som kan göra oss till bättre människor (även om jag förstås är medveten om att långt ifrån alla av jordens människor är så priviligierade att de kan se det så), konsten måste vara människoblivandets konst…
Ja, ja. Nog nu. Hursomhelst – när jag dyker ner här och var i Tranströmers diktvärld blir det allt tydligare att hans samtal med sig själv handlade om att försöka möjliggöra den stora rollen. Den enda rollen värd att leva för – människorollen. Hur såg du själv på Tranströmers nobelpriset? Vad i hans
skrivande har hjälpt dig framåt?
Nicko: Jag blev väldigt glad över att han fick nobelpriset i litteratur. Tycker han helt klart var värd det eftersom han är en av vår tids största poeter från Sverige. Jag brukar gå tillbaka till Samlade dikter 1954-1996 till och från och det tar inte många sekunder innan jag förstår de enorma möjligheter som finns inom poesins värld.
Om jag bara fick ta mig endast en diktsamling till en öde ö skulle det nog bli just den samlingen.
(Cafébilden är från Pixabay)
NICKOPOET.COM - mer poesi till folket! 