De flesta lyrikintresserade här i norden har säkert inte missat debatterna om Jimmy Alm från Tranemo som blivit Sveriges första kommunpoet.
Jag lyckades få tag på Jimmy för en liten intervju om hans relation till poesi och vad han tänker om all uppmärksamhet om hans tjänst i poesins namn. Men först kommer här en kort presentation av Jimmy Alm:
Jimmy Alm skrev i många år i jakt på att formulera det som inte går att formulera, insåg att livet är viktigare än konsten och hittade återigen glädjen i skrivandet. Han skriver idag något som han skulle kalla för brukspoesi eller porträttpoesi.
Alm driver företaget Dikta dig och är aktuell med projektet Kommunpoesi, som innebär att han under ett år arbetar som kommunpoet i Tranemo. Mer info finns på http://www.diktadig.se
Först och främst – Grattis till din tjänst som kommunalpoet i Tranemo. Det har ju varit en hel del skriverier om detta i diverse tidningar. Hade du väntat dig så mycket nationell uppmärksamhet om din poetiska mission i kommunen?
– Nej, verkligen inte. Jag visste att projektet hade en potential att nå media men jag var verkligen inte beredd på omfattningen och att så många människor från olika läger blev triggade av det.
Är du kändis där i trakten nu efter allt skriveri om dig i media? Hejar folk på dig när du går till butiken osv?
– Många fler i Tranemo kommun vet nog vem jag är, men när det kommer till att främlingar kommer fram för att prata har jag inte märkt så stor skillnad.
Hur mycket ”frihet” har du som poet i ditt sätt att dikta om Tranemo kommun? Vad har du för ramar att följa?
– Rent formellt har jag full frihet eftersom det är jag som sökt och fått pengar för projektet. Samtidigt bygger projektet och min poetik på lojalitet gentemot det som diktas och den aspekten leder ibland till att jag behöver kompromissa med det rent konstnärliga.
Ramarna jag har att följa kommer framförallt från den ansökan jag skrev till Kulturbryggan som finansierar projektet. Jag ska skriva minst två dikter i veckan. Den ena kommer från möjligheten för kommuninvånare att boka mig för att till exempel på en dikt skriven om sig själv och den andra dikten om något som jag tycker är en intressant del av kommunen och som även kan bli en pusselbit i projektets mål – att skapa ett porträtt av Tranemo kommun.
Utöver att skriva dikter är en central del av projektet att hitta nya sätt för att presentera poesin på, i samarbete med företag och andra konstnärer som får fria händer att tolka min dikter utifrån sitt konstnärliga uttryck. Därtill kommer jag hålla skrivkurser i syfte att få invånarnas perspektiv på Tranemo kommun. Och rent generellt tänker jag på mig som en poetisk resurs för kommunen och dess invånare, som till exempel kan medverka och läsa dikter i sammanhang som önskar det.
Tror du att allt det här runtomkring dig och ditt poetiska uppdrag kommer sätta igång nån trend i Svenska kommuner, där fler kommunpoeter anställs? Eller varför inte by-poeter?
– Jag vet inte men jag hoppas det. Det vore spännande att se hur andra kommun- eller by-poeter skulle ta sig an uppdraget.
Tranemo kommun har ju säkert fått mer reklam än på riktigt länge nu tack vare dig. Jag kan se på Sverigekartan att kommunen håller till mellan Borås och Jönköping…Vad har kommunen att bjuda på mer än poesi för den nyfikne turisten?
– Vi har ett fantastiskt fint och nybyggt kulturhus som heter Centralen i Tranemo. I Limmared finns Glasets hus som har god mat, utställningar och en enorm lekplats + skejtpark. Men framförallt har vi byn där jag bor som heter Uddebo.
Den har på kort tid gått från att förknippas med droger, kriminalitet och övergivna hus till att vara så populär att det idag är brist på bostäder för de som vill flytta hit och huspriserna har mer än dubblerats på mindre än tio år. De flesta som valt att flytta hit de senaste åren är kreativa och öppna människor, så det händer väldigt mycket i byn.
Du jobbar ju även med någonting som heter ”Dikta Dig”, där du gör diktporträtt av personer. Hur fick du idén till detta och vad har du fått för respons på projektet?
– Dikta dig är mitt företag och min metod – jag brukar sammanfatta den som att jag skapar porträtt, men inte i form av en teckning utan i form av en dikt. Kommunpoesi är ett av flera projekt som jag genomfört/genomför inom ramen för Dikta dig.
Jag lekte mig fram till konceptet på en festival 2015 men det var först 2018 som jag förstod att det Dikta dig svarade totalt på frågan om meningen med mitt skrivande. Jag har diktat människor sen dess och har fått mycket fin respons som stärkt min tillit till sättet jag arbetar på. Det är först i år som jag börjat närma mig att dikta det som inte kan berätta sin egen berättelse. Kommunpoesi är utifrån det perspektivet ett pågående experiment.
Vad fick dig att fastna för poesi från första början?
– Jag växte upp utan kontakt med poesi eller kultur som begrepp. Det var först när jag var runt tjugo år, 2003, som jag började skriva. Det var en omvälvande tid i mitt liv och vid ett tillfälle så kom det ord till mig som kändes viktiga att skriva ner, utan att jag förstod varför. Det måste ha varit en inre dörr som öppnades och inte gick att stänga igen, för efter det fortsatte orden komma till mig. Det var först något år senare som jag förstod att det jag höll på med kunde kallas för poesi.
Har du haft funderingar på att ge ut nån diktsamling i framtiden?
– Just nu håller en vän på att formge en bok som samlar alla dikter från Dikta digs första stora projekt, Du som bor i Uddebo. Ingången till projektet var att undersöka vad som går att säga om en plats genom att dikta människorna som bor där.
Under ett år genomförde jag Dikta dig med ett 60 invånare i byn, vars dikter nu håller på att bli bok. Den har varit på gång ett tag och med lite tur så är den klar innan jul, men annars troligen till våren.
Avslutningsvis: Diktsamlingar som du tycker varenda lyrikintresserad borde ha i sin bokhylla?
– Jag tror inte på måsten av något slag men poeter som inspirerat mig längs vägen är bland andra Tranströmer, Tor Ulven, Sara Hallström, Yahja Hassan, Gloria Gervitz, Gro Dahle… Den senaste diktsamlingen jag minns att jag läste med stor behållning var Linnea Axelssons ÆDNAN.
(Författarfoto: AnnaCarin Isaksson)