Vad vore måndagarna utan måndagsintervjuer med poeter här på min lilla blogg? Det kan man ju fråga sig…

Det har sålunda blivit dags för en intervju med poeten Nils Louis Fredriksson, född 1968 i Umeå.

Nils debuterade 2019 med diktsamlingen Där ingen längre bor som är en släkthistoria om sorg och saknad som utspelar sig i byn Harrsele i södra Västerbotten.

Boken nominerades till Norrlands litteraturpris 2021. I Fredrikssons senaste bok I ljuset så levande (2021) vävs dikter om djupaste sorg efter en förlorad lillebror samman med betraktelser från Harrsele. Poeten har sedan debuten gjort många uppläsningar i Umeå med omnejd, bland annat på Littfest och Norrlandsoperan.

Hej på dig Nils! Min första spontana fråga till är – Du debuterade som poet ganska sent i livet. Hur blev det så och hade du diktat länge innan du gav ut din första diktsamling?

– Jag skrev rätt mycket i gymnasiet och hade då, som många andra, idéer om att bli författare. Sedan läste jag litteraturvetenskap på Umeå universitet och tyckte att alla var så smarta och skrev så bra att jag tappade självförtroendet och slutade skriva skönlitterärt.

Började om igen någon gång runt millennieskiftet när en av pappas kusiner, som alltid brukade vara på vårt sommarställe i Harrsele, dog knall och fall vid frukostbordet en dag. Det jag skrev då blev grunden till Där ingen längre bor som kom nästan 20 år senare …

Jag lade ut ett gäng dikter på någon poetsajt 2005-2006 någon gång och fick en del respons, men gjorde inget mer av det. Nästa nytändning kom för några år sedan när Johan ”Döden” Dahlroth, en kompis i Umeå, och jag började kika på äldre texter vi skrivit.

Han läste då det som blev stommen i Där ingen längre bor och tyckte att det var så bra att det absolut måste ges ut. Så, utan honom hade Där ingen längre bor inte kommit ut. Döden ska för övrigt ge ut en egen diktsamling nästa år, det ser jag fram emot. Han har mängder av starkt material liggande.

Vad fick dig intresserad av poesin från första början?

– Klyschigt nog var det en kombination av en bra svenskalärare i gymnasiet och olycklig kärlek. Sedan märkte jag att det kortare formatet passade min rastlöshet bra och att jag ofta gick omkring och fick meningar i huvudet som var … poesi.

Du blev nominerad till Norrlands litteraturpris 2021 för din debutdiktsamling Där ingen längre bor. Det var ju en rätt bra start på din poetiska karriär! Hade du mkt prestationsångest för boken som kom efteråt?

– Nomineringen var en smärre chock. Jag satt och kollade mejlen en dag och såg ett från Norrländska litteratursällskapet och tänkte jaha, nu är det något möte eller någon workshop på gång och så ser jag att det handlar om ett litteraturpris och att mitt namn finns med bland de nominerade.

Jag fick läsa det flera gånger för att förstå att det var sant. En kompis kom över med champagne samma dag och vi firade som om jag vunnit priset haha. Hade inte så mycket prestationsångest inför bok två, tror mer att nomineringen gav mig bättre självförtroende i skrivandet. Det kändes som ett erkännande att det jag gör är bra.

Exif_JPEG_420

När på dygnet diktar du som bäst och skriver du helst på dator, skrivmaskin eller papper?

– Flera av dikterna i nya boken är skrivna på mobilen typ tre-fyra på morgonen när jag vaknat, men inte kunnat somna om. Jag har märkt att jag är hudlös och öppen och har mindre självcensur då. Men det mesta är skrivet under dagtid, på förmiddagarna.

Jag brukar samla på mig idéer och fraser i mobilen som jag sedan tar vidare och gör klart på datorn. Tidigare brukade jag gå omkring med anteckningsblock, nu är mobilen mitt anteckningsblock.

Poeter och diktsamlingar som inspirerar ditt diktande?

– Till den senaste boken var det definitivt Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Den är så avskalad, smärtsam och vacker. Just nu läser jag Mattias Alkbergs senaste, Tidiga Exploited, som gör mig väldigt sugen på att skriva för att den ifrågasätter allt och känns så furiös och fri, både språkligt och idémässigt.

På nattduksbordet nu har jag även Eva-Stina Byggmästars Barrskogarnas barn som jag tolkar som något så originellt som en glad diktsamling. Det finns en härligt naiv ton i den boken som är smittsam. Genom åren är det annars Bruno K Öijer jag läst mest och då framförallt trilogin Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt. Älskar även att se honom läsa live. Fantastisk utstrålning.

Hur ser utbudet av poeter ut från Västerbotten 2021?

– Jag har inte stenkoll, men vet att Kurt Levlin, som bor i Umeå och som jag brukar göra uppläsningar med, precis släppt en ny diktsamling som heter Fältrapport. Den är jättebra. Egensinniga betraktelser av vardagen.

Sedan recenserade jag precis Gunnar Balgårds senaste diktsamling, Jazz at Lincoln Centre, för lokaltidningen Västerbottens-Kuriren. Han är 83 år och still going strong. Imponerande. Pernilla Berglund tycker jag är bra, hoppas hon släpper något nytt snart. Sedan finns det väl ”västerbottningar i exil” som är vassa, då tänker jag främst på Jörgen Lind och Pär Hansson. Känner att jag redan måste be om ursäkt för alla jag glömt …

(Författarfoto: Anna-Karin Pettersson)