Jag måste säga att hästar är mäktiga djur som jag har en enorm respekt för och som jag vet väldigt lite om. Men nu har det då blivit lite ändring på detta tack vare Lisa Zetterdahls diktsamling Hästar som handlar om just hästar, men även om bland annat livet och döden. 

it-lit förlag skriver bland annat på sin hemsida att Hästar “är en trösterik bok om hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer.”

Boken är uppdelad i fem kapitel: EFTERÅT, VI ÄR FLICKOR MED ANSIKTEN, JAG TÄNKER PÅ BARNEN I ANGOLA, FÅR JAG ÄRVA DEN HÄR NÄR DU DÖR och HÄSTAR.  

Vad är då mina intryck efter att ha läst ut boken? Tung, men bra diktsamling är det första spontana jag kommer fram till. Det finns mycket av allt i Hästar, där diktjaget får följa med ungdomens resa mot vuxenland tillsammans med hästar runtomkring sig.

Några sidor in i boken diktar Zetterdahl:

“hästarna står i hagen
och ser in i sig själva
det nerbitna gräset
vad är det för språk ?
vi är flickor med ansikten
dolda i skugga
vi står vid elstängslet, lyssnar
på tickandet”

Det finns en allvarlig lekfullhet i Zetterdahls diktande som jag uppskattar mycket. I nästa kapitel JAG TÄNKER PÅ BARNEN I ANGOLA, så får jag följa diktjaget som till en början är nio år gammal och hennes tankar om livet med allt från att det snart är Lucia till funderingar kring miljöförstöring. Det är rätt intressant läsning som enligt författaren är autentiskt material från hennes ungdomstider. 

Sedan händer plötsligt någonting överraskande i det efterkommande kapitlet där Zetterdahl kastar sig ut i en expressionistisk layout med flygande bokstäver runtomkring sidorna, där frågeställningen är vad hon får ärva av sin mor när hon dör. 

Det finns mkt känslor i Zetterdahls poesi och saknaden efter den bortgågna mamman är närvarande. Det är sorglig, men fin läsning. Diktjaget pendlar mellan barn och vuxet i sitt sätt att uttrycka dig och jag måste nog säga att jag är imponerad av den här diktdebuten. 

Mot slutet av Hästar diktar Zetterdahl:

“jag vaknar i lägenheten i stan
genom det öppna fönstret hör jag
ett litet barn ropa: mamma!
om och om igen
i den tidiga morgonen
det låter som jag
jag tror
att det är jag
som står på innergården
osnuten och med
overall i bävernylon
en tappad vante”