Det har blivit dags för ännu en måndagsintervju här på min lilla blogg. Den här gången har jag fått tala lite med poeten Lisa Zetterdahl som debuterade tidigare i år med diktsamlingen Hästar (it-lit förlag).

Lisa är uppvuxen på den östgötska landsbygden, men numera bosatt i Malmö. Hon har jobbat många år i bokhandel, men börjat plugga till bibliotekarie och har nu en paus för föräldraledighet och skrivande.

Din debutdiktsamling som kom ut tidigare i år heter Hästar. Kan du berätta lite om boken?

– Jag har skrivit länge på det som blev Hästar, under många år, utan att veta att det var den här boken som det skulle bli. Jag visste att jag ville skriva om att förlora min mamma, men jag visste inte riktigt hur. Jag skrev på många olika små projekt utan att veta att vissa av dem hängde ihop. Det var när hästarna kom in i bilden som det klarnade.

Jag har velat skildra hur det kan vara att skiljas från sin mamma, i olika faser i livet. Jag har också velat skildra hästtjejerna, som det skrivs så lite om trots att vi är så många som tillbringade de där viktiga åren i stallet, en miljö olik det mesta.

Du har ju även publicerat en hel del poesi (nästan tjugo år tillbaka i tiden) i både antologier och tidsskrifter innan Hästar kom ut. Vad har varit din röda tråd i ditt diktande under alla åren du diktat? (dvs om det finns någon sådan tråd..)

– Jag vet inte om det finns någon röd tråd direkt. Jag började skriva poesi som tonåring, som jag knappast är ensam om, men till skillnad från många andra så slutade jag inte. Under flera år var väl skrivandet främst ett sökande, ett utforskande, för att hitta vad jag ville skriva. Både vad gäller innehåll och form.

Ibland fokuserade jag nog för mycket på formen. Kanske för att jag var osäker på vad det skulle handla om egentligen. Kanske för att behålla någon slags kontroll? Det tog sin tid för mig att debutera, och alla de tidskrifter och antologier där jag publicerats under årens lopp har varit viktiga för bekräftelsen i att jag är något på spåren. I alla fall. En sak som mitt skrivande ofta rör sig kring, både i min poesi och min prosa, är barndom och uppväxt.

Vad ger poesin dig?

– Poesin är nog mitt sätt att se och vara i världen, tror jag. Att jag behöver formulera den, sortera den, hantera den. Det gäller nog både för när jag läser och skriver själv.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– Vet inte. Jättemånga. Första gången jag skickade till förlag var jag 16 år. Jag ville debutera ung, precis som Lukas Moodysson, som var min favoritpoet på den tiden. Jag debuterade inte direkt ung, var 37 när boken släpptes, så ja jag har hunnit inspireras av många. Vill nästan inte säga någon för risken att jag ska ha gömt bort de viktigaste? Sådant jag läste för 10-20 år sedan som var viktigt för mig där jag var just då, och som jag nu har glömt, lite gått vidare från.

Men t ex Inger Christensen, Tomas Tranströmer, Pär Thörn, Erik Lindegren, Fredrik Nyberg, Asta Olivia Nordenhof, Linnea Axelsson. För att ändå nämna några som jag tänker bidragit med något viktigt vid en viss tidpunkt.

Hur mycket koll har du på finlandssvensk poesi?

– Jag har nog inte jättebra koll, får jag erkänna. Men kom gärna med tips. Jag tycker t ex om Matilda Södergran.

Jodå, det finns hur många intressanta poeter som helst från svenskfinland. Kolla t.ex in intervjuer från min tidigare intervjuserie Lördagssoffan, där jag intervjuat poeter som t.ex: Ralf Andtbacka, Tomas Mikael Bäck, Emma Ahlgren, Gunnar Högnäs, Eva-Stina Byggmästar osv…

Jag har ju tidigare intervjuat en del poeter från Malmö och det verkar finnas en hel del poeter därifrån. Är det en inspirerande stad att bo i som poet?

– Jag är inte härifrån ursprungligen, utan är uppvuxen på den östgötska landsbygden, i en liten by som heter Ringarum. Att jag hamnade i Malmö var nog lite av en slump, jag flyttade till Skåne för att plugga på folkhögskola och sedan var det rätt naturligt att flytta till Malmö. Men ja det stämmer kanske att Malmö är en inspirerande stad, jag upplever den som kulturell, avslappnad.

Det är ok att gå och handla i långkalsonger och det är ok att skriva istället för att satsa på en vettig karriär. Det finns en litteraturscen, men jag har lite dålig koll på vad som händer nu pga kommer sällan ut på nåt nu med två små barn hemma.

Framtidsplaner för diktandet?

– Jag har varit föräldraledig sedan november, och försökt stjäla så mycket tid jag kunnat till ett nytt poesiprojekt, men det är inte helt lätt att hinna och orka med två små barn. Jag har en roman antagen som ska komma 2022. Den har jag jobbat med i massa år, precis som med Hästar har den följt mig länge.

Det var länge sedan jag påbörjade något helt nytt. Det är en speciell känsla att påbörja något, kliva in i det okända, där allt än så länge är möjligt. Därför känns det fortfarande så spännande med det här nya poesimanuset, det har trots allt vuxit till över hundra sidor på bara några månader, och jag ser fram emot att börja jobba på rikitigt med texten. Gissar på några år av redigering haha…

(Författarporträtt:Joel Andersson)