Vad kan vara mer spännande att börja läsa en färsk diktsamling av en debuterande poet? Inte mycket!

Jag känner mig lite som ett barn på julafton som letat fram ett glittrande paket under julgranen som i denna dimension är diktsamlingen Sila himmel, sila jord av Johan Landgren.

Jag läser på baksidan av bokpärmen:

”Dikterna i Sila himmel, sila jord är uppdelad i fem delar. Den första är tillägnad det utmattningssyndrom som poeten diagnostiserats med. De fyra efterföljande delarna följer årstidernas gång och skildrar Landgrens upplevelser av ögonblick, insikter, smärtpunkter och infall. Med ett enkelt språk utforskas relationen mellan människa och natur.”

Låter ju lovande. Då ska vi se…mmm….jodå…ser ut att vara ett välarbetat diktskelett..det här med utmattning känner jag igen mig i…fina miljöbeskrivningar inslagna i poetiskt skimmer…ett ifrågasättande diktjag som inte är rädd för frågetecken…Min blick vandrar vidare och fram på ”Stigen” där Landgren diktar:

”Följer stigen
som rådjuren älgarna
hararna vildsvinen
rävarna jag
tillsammans
trampat upp

En lätt fördjupning
i landskapet

Inte bläck
men rörelse

Inte spår
men täthet”

Det finns en påtaglig skörhet mellan människan och naturen som jag gillar mycket i Sila himmel, sila jord. Boken känns skriven med mycket närvaro och hjärta och när jag läser Sila himmel, sila jord vandrar jag från utmattningsyndromets början och vidare genom höst, vinter, vår och sommar.

Medan jag läser vidare i boken får jag intrycket att Landgren verkar vara en riktigt hyvens poet som har båda fötterna på jorden och som har förstått kraften i poesin som ett vertyg att tygla känslor och tankar med. Jag uppskattar även titlar på alla dikterna som inte är så vanligt nuförtiden.

Jag läser vidare och Landgren dyker ner i haikupoesins värld i ”Tre pinnar”:

”Duvan är skogens
haikupoet Tre pinnar
i kors Det räcker”

När det gäller diktjagets resa genom utmattningssyndromet, så tycks det mesta helande komma genom naturens närhet och krafterna däri. Det känns äkta och får igång tankar hos mig själv, som t.ex: Varför bor jag inte i skogen och försöker vara så mycket självförsörjande som möjligt, eftersom det är någonting jag längtar efter?

Hur mycket gör jag egentligen i livet som jag verkligen vill göra och hur mycket blir jag styrd utifrån av andra, där kontentan är utmattning i ett överstressat liv?

Landgren diktar vidare med dikten ”Fikon” medan mina tankar vandrar iväg…:

”Mellan två klippblock
troligen hitforslade under
den senaste istiden
odlar vi fikon
Här kan rötterna stammarna
låtsas att de är
någon annanstans
någon annantid
Vi äter de uråldriga frukterna färska
Deras vita frön stirrar
förvånat på oss”

Sila himmel, sila jord är en perfekt diktsamling för mig just nu med sin läkande närvaro. Dikterna i sig själva pendlar lite i kvalité, men helhetsmässigt tycker jag hela konceptet fungerar bra från längre dikter till dagboksdoftande anteckningar och vidare till tre rader.

Det finns en hel del hopp i Landgrens poesi som speglar styrkan i det harmoniska samspelet mellan människa och natur – lyrik som både känns inspirerade och skänker ro till läsaren.

Sila himmel, sila jord är en uppfriskande debut som ger mersmak och jag hoppas Landgren fortsätter att dikta vidare i framtiden.