Det har blivit dags för en söndagsintervju och denna gång med poeten Johan Landgren som debuterat med ”Sila himmel, sila jord” tidigare i år.

Landgren är född och uppvuxen i Helsingborg, men bor sedan tio år tillbaka på en mindre gård norr om Kristianstad. När han inte skriver, läser, odlar eller vandrar i skogarna runtomkring, så arbetar han som pedagogisk utvecklare på Högskolan Kristianstad.

Först och främst. Grattis till din diktsamling Sila himmel, sila jord som var en lyckad debut. Blev boken som du hade tänkt dig från början?

– Tack! Det beror lite på hur man definierar början. Under det år som jag skrev de flesta av dikterna hade jag inte någon plan för hur de skulle kunna infogas i en diktsamling. Faktum är att jag från början inte hade någon plan alls på att skriva dikter. Istället hade jag fokus på en roman som cirkulerat i mitt medvetande under åren efter att jag blev sjukskriven i utmattningssyndrom, 2014.

När jag så 2017 drabbades av ett rejält bakslag i rehabiliteringen, bestämde jag mig för att jag behövde ta ett år tjänstledigt för att göra något annat. Jag sökte till skrivpedagoglinjen i Skurup och började där på hösten. En del av utbildningen rör eget skrivande, och då var det romanen jag hade i mina tankar. Men rätt snart visade det sig att det här med romanskrivande och utmattningssyndrom inte fungerade optimalt.

Jag fick fler och fler symtom på stress och efter två månader fick jag lägga ner hela projektet. Plötsligt hade jag 8 månader med eget skrivande framför mig, men inget att skriva. För att inte bryta ihop helt gav jag mig ut i skogarna i mina hemtrakter. Jag minns att någon läkare, i ett tidigt skede av utmattningen, hade sagt till mig att jag bara skulle ut och gå, utan mål. Det är nog det bästa tips jag fått gällande rehabiliteringen. Och, lite oväntat kanske, för mitt skrivande.

Så det var vad jag gjorde. Jag gick. Och när jag inte orkade gå längre satte jag mig eller lade mig ner var jag nu än befann mig. I mossan, på någon skogsväg, mot ett fallet träd. Det blev ganska ofta eftersom jag inte orkade gå mer än ett par hundra meter i taget.

Snart började det dyka upp ord och korta fraser i mitt medvetande. Först struntade jag i dem, eftersom jag var inställd på att hålla hjärnan tömd på intryck, men de ville inte riktigt ge med sig. Samtidigt gav de där orden och fraserna mig en stark känsla av närvaro och lugn. Jag blev nyfiken och började skriva ned dem i en anteckningsbok jag bar med mig. Efter några veckor hade jag ett par embryon till dikter, och så länge jag bara fortsatte mina vandringar fortsatte flödet av ord och bilder.

Trots att jag skrivit såväl poesi och prosa under mer än tjugo år före detta var det som att jag då upptäckte, eller snarare återupptäckte, ett mer lustfyllt sätt att förhålla mig till skrivandet. Istället för skrivkramp och långa sittningar vid datorn blev jag den där romantiska 1800-talspoeten som bränd av en kaotisk samtid ger sig ut i skog och mark för att hänfört inspireras av naturens storslagenhet. Det var fint, och samtidigt lite svårt att förhålla sig till.

Men jag valde att fortsätta, främst för att jag mådde bra av det. Skrev på och samlade dikterna i olika tematiska mappar på datorn. Struntade helt i att fundera på hur de skulle göra sig i en diktsamling och om de skulle gå att sälja på en nutida litterär marknad. Så, för att återvända till den ursprungliga frågan: Nej, man kan inte säga att boken blev som jag tänkt mig från början, eftersom jag inte tänkt mig den.

Men jag är glad att den blev som den blev och det känns fantastiskt att veta att den nu har läsare inte bara i Sverige utan också i Finland. Visst blev det lite meckigt att hitta en fungerande form när jag väl bestämde mig för att samla dikterna till en samling, men det gick ju hyfsat trots allt.

Ang stress som kan vara en stor del av utmattningsyndrom, så har jag ju även varit sjukskriven några veckor i sommar pga akut stress och funderar på om allt skulle bli lättare genom att bara flytta ut i ett hus i skogen. Vad tänker du om såna tankar, som flyttat ut från stan och ut på landet efter utmattningsyndrom som är grundpelaren i din diktsamling?

– Stressen ja, det är en riktig liten djävul. Tufft läge. Hoppas att du inte gått alltför långt in i den. För min del har jag fortfarande inte lyckats ta mig ut helt. Det har stabiliserat sig, men jag har fortfarande stora problem med hjärntrötthet och fysisk utmattning. Vad gäller lantlivet och möjligheten till återhämtning är det lite av ett tveeggat svärd. Visst har det här att leva nära naturen varit en central del i att undvika nya bakslag och hitta mening i ett numera rätt begränsat liv. Men samtidigt var naturen nog också del i att jag kraschade så hårt som jag gjorde.

Jag hade nämligen en väldigt intensiv period på sådär fem till sex år när jag flyttade ut på landet, fick barn, jobbade heltid, byggde upp odlingar, renoverade, studerade och skrev. Alla roliga och givande saker, de flesta i en fantastisk miljö, vilket fick mig att strunta i det här med återhämtning. Hade liksom inte tid i allt det roliga. Till slut gick det förstås åt helvete. 

Så – lantliv och odling i all ära, det är oerhört givande, men det kan också bli en fälla till överbelastning om man glömmer att bara ta det lugnt emellanåt. Nu kämpar jag för att hitta den där balansen där det går att kombinera ett liv med hus, odlingar, lönearbete och skrivande. Vet inte om det funkar, men jag ska ge det ett par försök till i alla fall. Vad jag gör om jag misslyckas vet jag inte, men så mycket kan jag säga att jag inte är sugen på att bo i någon stad. Jag behöver verkligen skogen.

Där är jag väldigt sällan stressad. Så är du sugen på att flytta ut för att se hur det skulle påverka dig skulle jag tipsa dig om att hitta ett lättskött hus på en plats där du gillar att bara dra omkring i naturen. Det är nog långsiktigt den bästa läkningen. 

Hur viktig del av din rehabilitering har själva diktandet varit?

– Väldigt viktig skulle jag säga. Först och främst genom att skrivandet har gett mig en möjlighet att uppleva, undersöka och försöka gestalta hur min egen kropp reagerar på olika händelser och förnimmelser. Genom att sätta ord på det jag upplevt har jag också, åtminstone delvis, kunnat distansera mig från sjukdomen. Visst påverkar den mig fortfarande dagligen, i allt gör, men den är inte jag.

Därtill har den ju, hur märkligt det än kan låta, fått mig att hitta en väg in till att skriva poesi igen. Och det är ju nästintill ovärderligt. Att skriva poesi är för mig att vara närvarande i världen. Att känna med alla sinnen. Det är ett oerhört effektivt motmedel mot den turbulens som råder i världen just nu.

Vad gillar du att läsa för poesi när du inte diktar själv? Poeter som inspirerat dig?

– Jag skulle säga att jag läser extremt brett. Visst har jag ett par favoriter som jag alltid återkommer till, som Wisława Szymborska, Werner Aspenström, Tomas Tranströmer, Jila Mossaed och Bruno K. Öijer, men samtidigt älskar jag att dyka in i nya författarskap.

De senaste åren har jag till exempel blivit helt uppslukad av Mona Monasars Modersmål, Jonas Grens Dälden och Arazo Arifs Mörkret inuti och fukten. Flera av dem har jag Dagens dikt i P1 att tacka för. Det är min absolut viktigaste källa till nya diktupplevelser. Den enda podd jag följer slaviskt faktiskt. Så mycket god litteratur som förmedlas där!

Varför tror du folk är så ointresserade av poesi i allmänhet, när det är en sådan intressant genre inom litteraturen?

– Visst är det märkligt! Inte minst med tanke på hur mycket bra poesi det ges ut runtomkring i världen och här i Sverige. Varav mycket därtill är tillgängligt digitalt, via arkiv, bloggar och sociala medier. I mitt flöde dyker det upp fantastisk poesi dagligen. Så tillgången på poesi är knappast någon bristvara.

Kanske beror det istället på synligheten? Medan en medioker tv-serie på Netflix kan generera tusentals artiklar, krönikor, annonser, blogginlägg och så vidare får en diktsamling i bästa fall ett tiotal recensioner i forum som många nog bläddrar förbi eller inte ens lägger märke till. Det blir som en ond cirkel, och ibland känns som att såväl poeter och förläggare nöjer sig med att vara den här udda fågeln i kulturvärlden. Vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på vilket arbete och vilka resurser som skulle behöva läggas ned för att nå igenom bruset från andra medier.

Men själv drömmer jag om att det där kan ändras. Istället för att fortsätta vara en konstform för de redan invigda skulle poesin kunna bli en folkrörelse. I poesin finns så mycket att hämta i form av mening och tröst, hopp och djup förståelse. Och detta kommer verkligen behövas när vi nu, vare sig vi vill det eller inte, står inför en samhällsomvandling av en magnitud som aldrig tidigare skådats.

Men för att det ska ske måste poeter, förläggare, tidningsredaktörer, lärare, programmakare och andra som vill detta sätta upp det som ett tydligt mål och börja arbeta mot det. Och visst finns det många som gör det idag. Projekt som Litteraturrundan i Skåne, Sustainable poetry och din blogg är fantastiska! Men vi måste bli många fler som brinner för att poesin ska nå ut till fler.

Avslutningsvis, har du några ritualer kring ditt diktande?

– Svår men intressant fråga! Jag vet inte om jag skulle kalla dem ritualer. Men kanske. Eftersom jag till allra största delen skriver på en slags intuition handlar det i sådana fall om att jag försöker försätta mig i ett tillstånd där dikten får leka fritt. Att skapa ett slags inre rum för det. Det gör jag exempelvis genom att ge mig ut i skogen, men också genom meditation eller annan typ av medveten närvaro. Vad jag märkt är nämligen att det först är när jag skapat plats för dikten som den blir möjlig.

En viktig del är också att jag försöker vara lyhörd för mina egna känslor inför skrivandet. Om jag börjar känna mig stressad, eller märker att jag kopplar på bedömarblicken, försöker jag att lägga skrivandet åt sidan och göra något annat. Nyligen läste jag ett fint citat av John Keats (i Populär poesis nyligen utkomna temanummer om honom) som överensstämmer väl med min egen poetik: ”Om poesin inte kommer lika naturligt som löven till ett träd är det bättre att den inte kommer alls”. När jag lyckas upprätthålla den känslan är det som allra roligast att skriva. Och det är också de dikter som skrivs då som blir de bästa.

(Författarporträtt: Julia Hansson)