Jag har skrivit om den här recensionen tre gånger och varje gång jag har läst genom texterna, så känns det som om jag att jag börjar fastna i repetitioner av mitt sätt att recensera. Det börjar bli stelt och recensionerna känns som upprepningar av gamla mönster. Är jag så rädd för att bredda vyerna och tänka i nya banor, så att det trygga går före utmaningen i att kasta mig ut på okänd mark och hitta nya sätt att skriva?

Snacka om herr trist som vattnar sina gråa tulpaner på sin medelmåttliga balkong. Nä, det är inte hur jag är. Jag måste ha passionen och utmaningarna i livet för att se klart. Och vad kan vara mer utmanande än att med ett öppet konstnärsinne sätta tänderna i en diktsamling av en debuterande poet?

Mamma förvandlades till Träd… Jag har läst en hel del mammapoesi på sistone. Aase Bergs kaotiska, men snudd på briljanta Loss (som iof har några år på nacken) och Emma Ahlgrens mer nyktra När jag var elva visste jag allt. Var är all pappapoesi? Är poetpapporna mer upptagna med att skriva om ångest och misär än om blöjbyte och nappflaskor?

Mamma förvandlades till Träd är till och från en rätt sorglig bok. Den handlar kortfattat om saknad över en moders död. Om att gå vidare, men ändå inte och att leta sig utåt och inåt i livet. Jag kan bli så rörd av att läsa poesi och den här boken rör mig på fler sätt. Det finns en allvarlig lekfullhet i det genomarbetade dikthantverket och att inget etablerat förlag har nappat på den här boken, känns lika främmande för mig som gammelgäddor på månen. Men mest av allt skimrar kärleken till själva poesin genom sidorna.

Zelal Bal vet hur man diktar och jag läser:

”jag såg en ny regnbåge
i sex nyanser av vinter
jag som hade väntat på våren
kastade bort nyckeln
och låste dörren
jag fattade ingenting
i flera år
varför kom aldrig vintern eller våren
eller himlen
tillbaka”

Fantasi är då ingen bristvara för Zelal och det tar inte lång tid innan jag blir uppslukad av den omfattande diktsamlingen som vecklar ut sig framför mig. Boken är även illustrerad med målningar som passar in i helheten, signerade av Karin Södergren och det är med ett stort intresse som jag tar del av diktsamlingens mix av sagoberättande, filosoferande och intensiv dikt.

Vad rör sig i mitt i recensionstänk, vad funderar jag på just nu? Ingenting och i ingentinget växer en ros i asfalten. Jag tänker på liv, död, kakor, jordgubbar och kaffe efter att ha läst ut första kapitlet i boken och det jag tänker på mest är att poeten i fråga som skrivit detta måste ha skrivit den här boken från djupet av sitt hjärta.

Det är lite som om jag kan höra hjärtslag bakom raderna som tornar upp framför mig. Och vad är finare än äkthet i en värld, där många av oss verkar nöjda sig med att vara halvdana kopior av varandra, p.ga rädslan som begränsar oss.

Vi kan ju bli dömda, vi kan ju bli hånade och fördummade. Vi kan ju bli förminskade och idiotförklarade. Ja, vi kan bli förnedrade av dom som själv aldrig vågar följa sina egna drömmar. Och köper vi illusionen, hamnar vi fort intill dom drömlösa rädda skuggmänniskorna som alltid hittar fel hos andra, istället för att våga jaga sina egna drömmar. Det är ju så mycket lättare att rasera än att bygga upp.

Jag läser vidare och så är det ju: Rädsla och sorg är bror och syster, precis som Zalel diktar:

”rädsla och sorg
är bror och syster
och jag
med en tomfull panda
på ryggen
det är du
och jag har
broderat mitt skelett
med sju trådar
rakt genom hjärtat
och du skrattar som
åt en seger”

Jag reser vidare i Mamma förvandlades till Träd och det subjektiva blir mer objektivt ju längre jag tar mig genom boken i mina händer.

Jag reser vidare i poesins upplysta

Jag reser vidare

Jag

JJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ

Det är därför jag inte kan sluta skriva eller läsa poesi. Där finns språket inuti språket som döljer oändliga skatter. Där finns uppdaterade versioner av våra gråa vardagsliv. Där finns hemligheterna i våra hjärtan och Zelal diktar vidare om allt från valhajens öga till trädets gravitation och trots boken svävar ut rätt mycket ibland, så håller helheten ändå.

I den sista delen som går under namnet: i mellanrummet växte lav – där den poetiska kappsäcken knyts samman, så att säga diktar Zelal mot slutet av boken:

”sjuksköterskorna hade nästan
elva ben
och fyra armar
det var mitt barn
det var mitt Valium
benen skrev på golvet
i dammet under tv:n
»vi gjorde inget val
vi är bara glada att vara här«
jag visste inte om jag skulle
skratta
eller gråta
jag valde att
inte välja”

Vad vore livet utan våra mammor och utan poesin? Inte mycket och den här fina diktsamlingen påminner mig än en gång om dessa sanningar.