Hur skriver man egentligen en bra recension? Det är någonting jag sitter och funderar på med ena handen omplåstrad och med värk i rygg och armar, efter att ha fallit pladask när jag var ute på en minipromenad. Det sa bara swisch och plötsligt låg jag på den småfrusna marken och stirrade upp i aprilhimlen. Tänk vad livet är fyllt av överraskningar…

Mickwitz senaste diktsamling är också överraskande, när det gäller intensivitet och handlar om rätt aktuella ämnen – som baksidan på boken förtäljer:

”Bo i ett hus som ligger i mörkret handlar om ”det farliga i att söka trygghet, i att bygga ett bo att bo i” och några rader senare ställs frågor som att ”vad är att höra hemma?” och ”vem hör hemma här?”. ”Kan det vara så att ju större trygghet vi söker för oss själva desto större otrygghet skapar vi för andra?”

Det här är ju som sagt var rätt aktuella frågor 2021 och får jag som läsare nåt vettigt svar på dem efter att ha läst ut Bo i ett hus som ligger i mörkret?

Det ska jag återkomma till mot slutet av denna recension…Först ska vi kika lite på några av dikterna i boken. På sidan 24 skriver Mickwitz inledningsvis:

”det här är inte ett språk
det här är inte ett land
det här är inte en historia
det här är den historia ni
skrev utan att förstå vad tid
historia poesi eller språk är
det här är den historia ni skrev
för att ni var rädda för tid
för språk för poesi för att
ni inte kunde ni inte vågade det
här landets historia är en historia
som förnekar vad språket vad tiden
gör med historia det här är inte
våra förfäders land”

Mickwitz spar inte på krutet när det gäller att nagelfara människans natur i jakten på trygghet och ursprung. Han blandar rätt raka rader som i exemplet ovan till mer romantiska toner som i dikten på sidan 53:

”björkens löv söndrar vinden
med grågrönglittrande rörelser
uppstår kärleksfullt
varje variation i
varje vindriktning i
lövverket känner
mäter tiden rör
vid den och kommer
till samma resultat:
den finns är här
där då och när”

När jag läser Att läsa Bo i ett hus som ligger i mörkret, så färdas jag tillsammans med diktjaget genom en svävnade realitet där frågor och svar dansar styrdans genom en filosofisk poesivärld. En självrannsakande långdikt öppnar dörren till djupa frågor om allt från ondska till feghet och därefter förbi ett bekant landskap ”därför att det är erövrat”.

Jag läser vidare och får följa diktjagets observationer av människans sökande efter sitt ursprung som sprungit ifrån sig sig själv.

Diktspråket är passionerat i Bo i ett hus som ligger i mörkret och det är tydligt att poeten i fråga vill få ut sina känslor och tankar om bokens aktuella ämnen.

Mickwitz svar på frågorna som ställs i diktsamlingen är snudd på övertydliga och jag avslutar den här recensionen med dikten på sidan 82 som fångar dofterna från bokens själ:

”det rullar från horisonten
med råmande ljud mot
utkikspunkten mot
oss moln av det vi
inte ännu vet vad”