Ann-Helen Attianeses sjunde diktsamling Kursiv melankoli är en elegisk dikt, om förlorad jämvikt. Om tid lagd på is. Det är andra delen i en trilogi om hemhörighet, om rötter som söker fäste – och fötter som fortsätter vandra, fortsätter söka.

stort att färdas åt samma håll

någonstans landar en trollslända
vattenytan brister, det gör den alltid

dagar när verkligheten ser ut att ta paus
hörs ugglan hoa högre i väster

också det blev osagt

…så står det på baksidan av boken i min hand och en det är väl en rätt träffande beskrivning på diktsamlingen i fråga.

Melankoli tycks ju vara ett favoritord för poeter genom tiderna, men i Kursiv Melankoli ser jag inte till så mycket av känslorna kring det ordet egentligen. Däremot är det här rätt jordnära och vardaglig poesi, där jag bland annat får följa diktjaget från ”skälvande spetsgardiner” till ”urbergets klack”.

Det känns som Attianese inte har någon brist på lekfullhet och fantasi i sina diktkreationer och Kursiv Melankoli känns som en nykter och trevlig bekantskap.

Jag blir inspirerad av rader där Attianense diktar:

”trodde mig rädda världen
men räddade knappt mig själv

hjul är väl till för att snurra
och tänder för att bitas ihop

men när det blåser blåser jag bort

kvar står en rygg ingen snubblande springer i kapp
en mun som glappar, i hopp om en livslång kyss”

Mycker mer melankoli än så här bjuder dock inte Kursiv Melankoli på och kanske lika bra det då utbudet av melankoli räcker till så det blir över i det universella diktutbudet.

Istället blir jag som läsare uppbjuden på en fantasifull vandring genom nuet till synonymer av dåtid. Diktspråket är mångbottnat utan allt för många krusiduller och känns väldigt genomarbetat.

Tror nog att Kursiv Melankoli är den bästa av de böcker jag läst av Attianese just för den känns så pigg och fantasifull. Det händer hela tiden någonting i hennes diktlandskap genom livets olika hörn, där tiden ständigt vänds ut och in.

Läser vidare i boken och rekommenderar Kursiv Melankoli till alla lyrikintresserade:

”faller samman
sammanfaller

livskris och skaparkris
blir ett med den andra

förstärker exilens yttre gränser

men, i källaren under källaren
viskar också andra
klart det är så, att ord saknar hemvist och kläder
att rötter söker sig neråt vid torka”