Det har blivit Frekedags bland recensionerna och denna gång greppar jag diktsamlingen som bär det fantasifulla namnet: ”Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten”. Bokförlaget Smockadoll skriver följande om boken:

”Freke Räihäs artonde bok sedan debuten tjugohundraett är också hans mest utåtriktade och berättande. Dikten tar avstamp i en fjärran skogsvandring och fortsätter sedan in bland minnen som både har hänt och som ska hända.

Ett genomgående tema är döden — och sin vana trogen har Räihä genomsyrat sin dikt med paralleller till och parafraser ur andras lyriska arbeten. Dikten utvidgar på så sätt det lilla materiella sammanhang som en enskild människa är — till att vara en del av ett historiskt och socialt sammanhang.”

Filosoferande, meditativ poesi där diktjaget rör sig i händelsernas periferi, så skulle jag nog beskriva Räihäs nya diktverk rakt på sak. Några väl valda synonymer till boken i fråga: Stillsam, skog/natur, lite snus och döden. Räihä diktar:

”En molnig morgonhimmel,
Skogen inifrån, i motljus skymningen.
En horisont som sluter.
Något dovt, något som väntar.
Det finns så många saker som inte går att fånga med ord.
Jag tvättar mig försiktigt, Som att göra av det,
som att det måste få finnas kvar.”

Inte så pjåkiga rader minsann… Lite lightmystik insvept i naturens mantel. Jag tycker diktsamlingen håller rätt jämn kvalité och övergången mellan dikterna känns som svalkande bäckar under en snygg sommarhimmel.

Att läsa ”Skisser…” ger mig känslan av att hela tiden vara på en resa, där själva resan tycks vara själva målet. Den här boken innehåller tankeväckande och rätt trevliga dikter att läsa som aldrig blir för deppiga eller grötiga, trots en del tunga ämnen. Det är ett behagligt flyt i texterna som känns uppmuntrande i sin vilsenhet.

Avslutningsvis sammarfattar följande namnlösa dikt (Inte ofta man förövrigt ser titlar till dikter nuförtiden i modern poesi…) från ”Skisser ur det finska, det ödlsiga skånska, ja från Västerbotten” mycket av diktsamlingens helhet:

”Skogen är det enda gemensamma rummet.
Det finns ett mätbart avstånd mellan träden.
Jag är min förtvivland trogen,
maler en handfull gruskorn i handen,
skriver med rösten jag sörjer med.
Hur ska jag ta mig härifrån.
Jag återvänder till allt, en gång till.”