Finns det bra och dåliga diktsamlingar? Det kan man undra. Smaken är ju som baken – delad och efter att jag har klagat rätt mycket på deppiga och dystra diktsamlingar på sistone bland recensionerna, så har nu en minst sagt munter bok dykt upp i min tillvaro.

”På lätta versfötter” av Henrik Huldén, är så långt ifrån allt vad ångestens arvedel heter och förlaget Litorale skriver följande om boken i min hand:

”På lätta versfötter är en ny samling verser där Henrik Huldén med språkligt leklynne iakttar samtiden, naturen och kärleken. Henrik Huldén är en av Finlands främsta verspoeter och hans verser publiceras i bland annat dagstidningen Hufvudstadsbladet och i tidskriften Språkbruk. Versen som litterär form är hans redskap att uttrycka åsikter, insikter och reflektion. Styrkan i hans skrivande är den mödolösa rytmen och ett fyndigt slut. På lätta versfötter är Huldéns tredje versbok.”

Huldén är en helt ny bekantskap för mig inom poesin och jag läser dikten ”As time goes by” i början av boken:

”I Lappvik med omgivning hörde vi järnverket banka.
Rödbrun var röken som steg mot en västnyländsk sky.
Tiderna fly.
Ståljätten nu i Marocko ser morgonen gry,
Hangöprofilen har blivet en afrikavy
när Koverhars masungn ger järnet i Casablanca.

Jag sitter som förstelnad när jag läser ”På lätta versfötter” och försöker fånga någonting i dikterna som jag inte lyckas greppa. Huldén skriver bland annat följande om rimmande i bokens förord:

”För mig är versbunden och rimmad dikt en speciell uttrycksform med fysiska dimensioner. Jag unnar mig ofta njutningen att läsa vers. När hjärnan, hörseln, känseln och synen får ta emot den rytmiska kombinationen av språk, ord och innehåll, uppstår en unik sinnesupplevelse”

Jag är som ett enda stort frågetecken när jag läser På lätta versfötter. Jag har uppenbarligen missat någoting stort, som Huldén påpekar ang rimmad och versbunden dikt. Jag vill gilla rim. Men jag gör det inte. Det känns som om de flesta rimdikterna jag läst genom åren är glättiga och saknar en innovativ glöd. Jag fortsätter läsa och letar efter ljusglimtar i ett lyrisk landskap, där jag är väldigt vilsen.

Huldén diktar vidare och jag läser dikten ”Glassteknisk instruktion”:

”Struten är slicktekniskt krävande.
Spillrisken ökar med glassmängd och höjd.
Målet med tungspetsens svävande
är att ge människan svalka och fröjd.

Oproffsigt slafsande hundlika
rörelser leder till kantrinn och dropp
Sådana fel kan man undvika
om man beaktar processens förlopp.

Från och med kanten får tänderna
jobba med tungan och händerna.
Slutfrågan delar de ätandes krets:
Äter man upp strutens nedersta spets?”

Seriöst. Att ens komma på en dikt om att äta glass på rätt sätt kräver nog mer fantasi även vad jag har iaf. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag läser vidare och blir förundrad över fantasifyllda titlar som ”Haiku för skadad bofink”, ”Hur svårt kan det vara?” och ”I andra mockasiner”.

Jag antar att det finns en en skara versdiggare bland alla poesiintresserade där ute. För mig är dikterna i ”På lätta versfötter” fortfarande märkliga rader som stäcker ut sina ordlandskap över sidorna. En vacker dag kanske jag förstår detta vershantverk bättre.