Hur skriver man en bra bokrecension? Genom att dela ut ris och ros på ett balanserat sätt med skärpa i sin granskande blick? Att lyfta fram bokens styrkor och svagheter?Att dissekera bokens själ och utforska varenda millimeter av textens innanmäte? Eller att bara skriva ut sina känslor om boken man läst ut?

På tal om inävlor och blod, så känns det som om Krister Gustavssons ”Toposatorpicus” bokstavligen blöder poesi. Det här är en diktsamling som lukar sjukt kött och blod, så det räcker och blir över.

Förlaget Lejd skriver förljande om boken: ”Krister Gustavssons nya dikter undersöker avvikelser från den normativa, eller förväntade ytan. Hud, mark, stad. Ytor skyddar och döljer. Atopikern har ett kroniskt skadat skydd. All vård upprättar ett tvingande maktförhållande mellan den som vårdas och den som ger vård. Toposatpicus iakttar relationer, hierarkier och rörelser på och igenom ytor och territorier.”

Jag läser inledelsevis:

”Gasväven absorberar lymfa, blod
salva och ventilerar skadan
så att Lasarusfläckarna lyfts fram.
De sade att ruttna oliver har
den doften, att
vävnad i formalin
har den doften, Andra
säger, att det som luktar från de gamla bindorna
är tjäran, och att
tjäran har blandats med död hud.”

Minsann, inget mysrimmande här om blinka lilla stjärnor där eller natursköna vyer. Bara omslaget får mig att tänka på skräckfilm eller ett omslag till en dödsmetallskiva från början av 90-talet.

Nu tänker jag så här medan jag försöker recensera boken i min hand. Vad vill Gustavsson få fram med sina dikter där ”nervnätet blöder igenom det elektriska systemet..” och vidare till ”Det som sker igår, idag, imorgon och i barnrikedomen är skeenden där fredsytor flammar sönder av redan övertänd framtid”. Det kan man ju fråga sig. Jag läser vidare för att få svar på mina funderingar…

…och jag börjar faktiskt må lite illa av att läsa Toposatopicus, som får ett allt bredare djup destu mer jag läser av den. Det är med en brutal precision som Gustavsson målar upp en mångfacetterad dans med såriga kroppar och allmänt lidande.

Och så fortsätter det i över 130 sidor. Den här boken är som ett ankare i ett hav av sargade människokroppar där orden tro, hopp och kärlek känns lika avlägsna som rulltårtor på mars.

Det finns dock några uppiggande ljusglimtar bland allt trasigt som tycks vara diktsamlingens ledstjärna. Den namnlösa dikten på sidan 100 är en av mina favoriter i boken.

Gustavsson diktar:

”Med ett kringljus av
blod opereras lyran bort.
Att vara frisk utan sång.
Tangentens riktning är ensamhet.
Den slår aldrig en sträng.
Spjut och pil vet att de ska slungas mellan strängarna.
Några kvadratcentimeter hud vittnar om
helandet och
enzymernas mekaniska arbete.
Kraften att läka och gå rakt in i solen”

Det här är en bok som kräver uppmärksamhet och efter att ha läst om dikterna i Toposatopicus några gånger, ser jag en större bild av människan bortom all kroppslig misär och dramatik som pressas upp till ytan. Men nog känns det som om jag blivit påkörd av en långtradare efter att jag är färdig med boken.