Goddagens alla lyrikintresserade! Det har blivit dags för det 92:a avsnittet av Lördagssoffan, där jag diskuterar poesi med poeter, musiker och författare. Dagens gäst är David Zimmerman (född 1993) som är bosatt i Malmö.

David har givit ut diktsamlingarna Mal och Ljus och strålning och är redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Därutöver arbetar han också med litteraturplattformen Malmötxt.

 

Välkommen till Lördagssoffan David! Kan du beskriva poesin ur ett poetiskt perspektiv?

– Jag kan inte säga vad poesin är eller gör, eftersom varje poet, levande, död och ännu inte född, får den att vara och göra något nytt. Men kanske är poesin för mig, som läsande och skrivande, en slags uppmärksamhet.

Dels på de närvarande föremålen och relationerna, som bortom det mer statiska och instrumentella vardagsspråkets upplysta korridorer ständigt rör sig, förgrenar sig och förändras på ett mycket gåtfullt sätt.

Dels på att allt det frånvarande som ändå markerar en människa. Det förflutna, de döda, det kommande. Att upprätta en förnimbar spänning mellan det som syns och det som inte syns. Sedan är också poesi mellanmänskligt och socialt, politiskt, ja, och mycket mer.  

Du har släppt ett par diktsamlingar och är nybliven redaktör (tillsammans med Anna Lundvik) på Lyrikvännen. Hur blev poesin en sådan viktig ingrediens i ditt liv?

– Det gick ganska fort. Jag flyttade till Malmö för att gå på Skurups skrivarskola, och började umgås med litteratur hela dagarna och nätterna. Det var fantastiskt. Jag har försökt hitta sätt för att kunna fortsätta med det, vilket ofta är mycket svårt. Men jag upplever inte poesin som en kapsel. Snarare öppnar den mig mot världen, politiken, människorna runt om mig, men också mot mig själv. 

Jag har alltså fått väldigt mycket av poesin på olika sätt, och vill försöka ge så mycket jag kan tillbaka. Jag är också medarbetade för en ganska stor poesiscen i Malmö, vilket har känts som ett viktigt sätt för att upprätta strukturer som gör poesin tillgänglig. Samma sak egentligen med Lyrikvännen.  

Du har gett ut två diktsamlingar än så länge. Den första ”Mal” på ett mindre förlag och den senaste – ”Ljus och strålning” på Bonniers. Hur har det påverkat dig som poet i praktiken att bli publicerad på ett större förlag?

– Att bli utgiven på Anti och Bonniers har varit två väldigt starka upplevelser. Med Bonniers följer mer uppmärksamhet, högre förväntningar och mer arbetstillfällen. Vilket jag både varit tacksam och rädd för. Jag uppskattar Bonniers poesiutgivning och är stolt över att vara en del av den. 

Sedan var det väldigt roligt att bli utgiven på Anti, där kretsloppet är lite mindre och mer lokalt, poesins relationer är närmare och mer överblickbara. Också Anti är ett väldigt högkvalitativt förlag, med en hel del läsare, så skillnaderna ska heller inte överdrivas.

Ingen av dem når ut till några enorma läsekretsar, men poesiläsare är ganska kräsna och båda utgivningarna har gjort mig väldigt nervös för att inte motsvara människors förväntningar. Vilket jag tror är nyttigt.  

Tre diktsamlingar som betyder mycket för dig och varför just dom?

– Oerhört svårt att välja ut några särskilda, så klart. Inger Christensens Alfabet är väl bara rent objektivt världens bästa diktsamling antar jag… det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den.

Vergilius Georgica är också en favorit, hans språk är fantastiskt rikt och skimrande, och den natur som vindlar upp i hans språk är oerhört komplex i sitt mellanläge mellan högst konkret jord, politik och slutligen ett mytologiskt nästan astrologiskt plan.

Sedan har jag på senare tid läst en del av Anne Carson, jag tycker hennes The Glass Essay är otrolig. Hennes unika uppmärksamhet och strama teknik kan variera några få teman, som en fuga, hur länge som helst, på förunderligt sätt. 

Vad har du och din kollega på Lyrikvännen för planer för tidskriftens framtid?

– Vi vill både värna om Lyrikvännens fantastiska historia och samtidigt förnya och förändra den. Att hitta nya personer och samtidigt värna om dem som hållit i ett tag gäller både för vilka prenumeranter vi riktar oss mot och för vilka skribenter vi anlitar. Vi vill vara en del av ett just nu väldigt levande poesiklimat i Sverige, ställa kritiska frågor och låta diskussioner ta tid.

I vårt senaste nummer undersökte flera texter vad poesin rör upp för känslor i oss som läser den, och vilken plats dessa känslor har i en väldigt affekterad tid. I nästa nummer diskuteras om det finns en växande akademisering inom poesin, och hur poesin förhåller sig till sina institutioner. Det är exempel på diskussioner som vi hoppas kunna bli långsiktiga. Givetvis vill vi, i första hand, fortsätta publicera bra poesi. 

Jag har haft en del tidigare besök i Lördagssoffan av poeter från Malmö. Hur skiljer sig den staden när det gäller poesiscenen jämfört med din hemstad Norrköping?

– Det var först när jag flyttade till Uppsala, och framför allt till Malmö, som jag alls exponerades för poesi. Under min uppväxt i Norrköping var den frånvarande, men exakt hur poesiscenen såg ut vet jag inte. Jag märkte inte av den. Förvisso var en av de personer som visade mig poesin en vän från Norrköping, Filip Lindberg, men det skedde först i Uppsala. 

När jag blev inbjuden att läsa några dikter i Norrköping nyligen blev jag positivt överraskad över hur många duktiga unga personer som var engagerade. Men i Malmö är det en annan sak tror jag. Här samlas människor från olika orter i landet just för att de vill till ett levande kulturliv. Jag tror också att Malmö fortfarande har en öppenhet och spontanitet som Stockholm saknar, mycket på grund av att lokaler och boende fortfarande är aningen billigare här.  

(Författarfoto: Agnes Jagrelius)