Det var länge sedan jag blev så rörd av en diktsamling som av Jordkropp av Clara Bolmsjö. Inte bara för att det är en smärtsamt vackert skriven bok där människa och natur vävs samman, utan även för att den handlar om en sjukdom som jag känner till mycket väl och som jag kommer skriva mer om en annan gång i framtiden.

Cancer, Kräfta, tumör, cysta – kärt barn har flera namn och detta tycks även gälla denna djävulska sjukdom som har ihjäl ca 10 miljoner människor runtom i världen varje år. Bolmsjö är en av dom som fått besök av cancern och har inte bara överlevt den, utan även skrivit en fantastisk bok om sitt möte med sjukdomen.

För att vara rakt på sak. Jordkropp är ett inspirerande exempel på hur dikten kan bli ens vän genom svåra tider. Det är på ett intimit och skickligt sätt som Bolmsjö berättar sin sjukdomshistoria genom bokens 64 sidor och jag kan inte förstår varför Jordkropp inte har fått mer uppmärksamhet än vad den fått i media. Det här berättande dikt av högsta kvalité som borde nå ut till fler läsare. Bolmsjö diktar inledningsvis:

“Unga är vi, innan allt. I hastiga beslut går vi genom tiden.
Reaktioner och impulser, tills en dag en nedräkning. Veckor
och år, en riktning tillslut.

Allt tidigare slocknar våra lampor om kvällen. Som ett fält
där skogen väjer för svängrum. Som att plötsligt få syn på en
öppen slätt.”

Och sedan förs jag som läsare vidare genom berättelsen in på sjukhus och speglas genom naturen utanför. På sidan tjugo läser jag vidare:

“Det finns platser jag måste vara på, foga min kropp. Jag
överlåts till ett öppet vårdrum. Fastställs, bedöms, Varje del
av mig tillhör.

Som åkern där skräppan tog över efter hand, varje planta
blev till tusentals frön. Med tiden utvecklades pålrötter i
sidled, kvävde utsädet vi spridit och satt.

För länge sedan var jorden sin egen. Nu en tillsyn, en skötsel,
ett bruk.”

Att läsa Jordkropp känns som att läsa en poetisk dagbok, där man kan känna författarens hjärtslag i varje rad och diktjagets familj skänker ytterligare dimensioner till samspelet mellan människa och natur på ett fint sätt genom åldrandet.

Efter jag läst ut boken vill jag inte lägga bort den. Jag tittar på pärmens baksida igen och läser:

“En familj och vilja till mark och bruk. 
En kropp och det som växer tyst under huden.
Skvallerkål, kvickrot. Väntrum, vårdrum.

I parallella vindlingar utspelas Jordkropp, som ett rotsystem.
Som snabbdelande celler i bröstet”

Jag inser att jag kommer läsa om boken i min hand många gånger. Mycket bättre än så här blir inte prosadoftande poesi från Sverige i modern tid.

Det blir 5 av 5 stjärnor på Nickos himlavalv för Jordkropp och jubel för att cancerhelvetet förlorade mot livet. Boken i mina hand är ett uppmuntrande vittnesbörd över hur vi människor kan övervinna sjukdom och elände och leva vidare.

Clara har även gästat Lördagssoffan och intervjun med henne kan ni läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2020/03/15/nickos-lordagssoffa-90-clara-bolmsjo/