Jag har ju skrivit mycket om finlandssvensk och svensk poesi här på min lilla blogg och nu har det blivit dags att börja kika på finsk poesi.

Dagens recension handlar om dikter från 60 och 70-talet skrivna av en känd finsk poet som heter Eeva-Liisa Manner.

Befria din kärlek ur leran är översatt från finska till svenska 2019 av Nils-Aage Larsson och Maria Tapaninen och är tung läsning från forna tider. Melankolin finns som en självklar ingrediens i Befria din kärlek ur leran. I slutet på dikten “DET IMPERISKA JAGETS ERFARENHETER” (från Niin vaihtuivat vuoden ajat, 1964) diktar Manner:

”Orden kommer och går.
Jag behöver färre och färre ord.
Imorgon behöver jag
kanske inte ett enda.”

Jodå, Här deppas det fullt ut mellan raderna…men nog finns det mer under ytan. Bland annat uppgivenhet. Manner jämför sig själv med vidbränd välling på sidan 61 och det finns ångest så det räcker till bland sidorna.

Det är dock i berättandet och i de längre dikterna som Manner skimrar till och är som bäst. Jag läser de här mystiska raderna på sidan 74 (som härstammar från diktsamlingen Paetkaa purret kevein purjein: teema ja muunnelmia, 1971):

“Trädet på gården har fallit omkull.
De nedfallna löven hopar sig på tröskeln.
Jag glömmer var jag är,
obegripliga ljud stiger upp i mina öron.

Mörka löv, tysta timmar
Skuggorna färdas längs vattnet och försvinner.
Månen är rökig, drömmen skapar en stege.
Vi klättrar ned.”

Mystik, ångest och melankoli är tre nycklar som öppnar porten till Eeva-Liisas diktuniversum och inte att förglömma naturen! Längre fram i boken, på sidan 105 (från Kuolleet vedet: sarjoja yleisistä ja yksityisistä mytologioista, 1977) läser jag följande dikt som speglar det finska vemodet i poesiformat.

“En vildand ropar
och på morgonen är gräset täckt av frost.
Som glas: ett svagt och isigt ljud.
Saknadens svindel.
Det är höst. Jag fryser också i eldens sken.
Kylan finns under huden, den försvinner inte.”

Att läsa Manners poesi är som att gå ut på en kall novemberpromenad under en himmel som tappat de flesta av sina stjärnor. Det är bittert och kallt och när det värmer, så går det över fortare än kvickt. Det var länge sen jag blev så deppig av att läsa en bok som den här.

De sista radern i boken (från långdikten DE KROMATISKA NIVÅERNA eller en inledning att bryta ned en sluten form som är hämtad från Fahrenheit 121, 1968) får sammanfatta känslan efter jag läst ut Befria din kärlek ur leran:

“Jag är inte trött, jag är likgiltig. Tom.
There is no more music in me.”