Det har blivit dags för det 90:e avsnittet av Lördagssoffan och jag beklagar att den blev en dag sen till alla er som satt och längtade efter er favoritsoffa igår. Bättre sent än aldrig heter det väl?

Dagens gäst är poeten Clara Bolmsjö (född 1976) som är bosatt i Lund. Bolmsjö är socionom och läste Skurups skrivarlinje under 90-talet. Hennes debutbok, diktsamlingen Jordkropp (Trombone, 2018) nominerades till Katalpultpriset.

 

Välkommen till Lördagssoffan Clara. Trevligt att ha dig på besök här! Vad är poesi för dig?

– En djupare upplevelse av text, där oartikulerade minnen och erfarenheter får plats, inte bara det rationella och operativa medvetandet. Att läsa dikt är att lägga undan den
ändamålsmässiga, effektiva tolkningen och öppna upp andra, mer lyhörda sinnen.

Du fick cancer för några år sedan och skrev diktsamlingen Jordkropp i samband med det. Hur terapeutiskt var det för dig att kunna skriva av sig och vilka effekter hade poesin för dig under den processen?

– Jordkropp var ett sätt att bearbeta min sjukdom, ett utlopp och ett tidsfördriv under ett förtvivlat år. Jag behövde skrivandet så väldigt mycket när dygnen kantades av rädsla. Poesin gör mig mindre rädd, så har det alltid varit, i formulerandet finns modet och orken. Som att uttrycket bär när mycket annat tycks falla – kroppen, kraften. Tillförsikten, och tron.

Vill du dela med dig nån eller några dikter från boken i fråga?

En gång intecknade vi mark att odla. Jorden blänkte i solvarma
fåror, vi förberedde sådd, hur vi planerade, gick till
väga. Din iver och mina idéer. Min brådska, dina förslag.
Om kvällarna vinet och mörkret och värmen. Ett ark som
skrivs ut i förfrankerat kuvert, standardiserat, stämplat,
sorterat efter postnummer. Hur det rör sig långsamt, station
efter station, siffra efter siffra, adress efter adress. Till slut
återstår bara brevinkastet i vår dörr. Det är fortfarande
sommar. Rörelserna dröjer, förskjuts i hetta.
Låter vänta på sig. Låter dagarna gå.

Vår dotters ord bäddade i omsorg. Vass är hon, men efterhand
mera rädd. Det är aldrig enkelt när hon växer till, alltid
gör det ont när hon ska frigöra och släppa.
Om kvällen blir hon liten och jag får hålla hennes oro.
Komma nära, lagra i höftben och bäcken. Om morgnarna
sträcker hon kroppen på nytt, gör sig vuxen, karg, börjar om.

Vår yngste är liten. Enklare, accepterande. Hans sjuårshänder
leker i roller och skådespel, in och ut mellan saga och
sanning. Ibland är han jag och ibland någon annan, jag hör
honom förklara i rummet intill. Att öppna ett bröst. Det är
inte så farligt. Som att gallra kring tuvor, stänglar och blad.
Försiktigt platta med fingrar och naglar, jämna jorden inför
nästa sådd.

Författare som inspirerar ditt skrivande? Diktsamlingar som betyder mycket för dig?

– Jag återkommer ofta till Marie Lundquist, särskilt hennes tidiga verk. Prosalyriken är stark, tycker jag, den är kort och koncis och skriven i löptext. Samtidigt är den associativ och för tanken vidare genom poetiska element och utrymme för tolkning.

Vad har ni för poeter från Lund i modern tid? En del författare från Malmö har besökt Lördagssoffan tidigare, men ingen från Lund vad jag kan minnas…

– Å, jag vill gärna nämna Jonas Rasmussen som också översätter dansk skönlitteratur, samt Niklas Törnlund även om han föddes i Stockholm.

Det är två år sedan Jordkropp kom ut. Har du något nytt material på gång?

Ja, min nästa bok kommer i september!

Och den handlar om?

– Kommande bok, som ges ut av bokförlaget Trombone, är en berättelse om vattnets vandring på jorden. Fogliga fält. Ängsliga ängar. Vad angår en älv när den brusar som mest.