Kan poeter bo i vanliga villakvarter? I sin nya dubbeldiktsamling ställer Björn Wickenberg frågor om medelklassmannens plats och roll i en turbulent samtid.

I bokens andra del reser diktjaget till södra Europa och skådar världseländet genom solglasögonen.” skriver bokförlaget Trombone om böckerna i fråga.

Det har blivit dags att kvala upp skjortärmarna och göra sig redo för ännu en recension här på min lilla blogg…

Rakt på sak: Jag följer med diktjaget som passerar ljusskenet från boksidorna till pipan och pluntan som ställs fram på bordet och vidare genom en stillsam vandring förbi nyklippta rosor och under en luftballong som svävar över villakvarteret.

Det är finkammad medelklassmelankoli för hela slanten där diktjaget
försöker lugna ner sig genom att dricka ett glas mousserande vin och ”blir därefter sjösjuk under festen i kvarteret och förvandlar sig till en ö. Han går iland. Efter en stund ser han att det finns ännu en sjö och i den sjön ännu en ö.”

Döden är även en ständig bakgrund i boken, varesig det gäller alla poeter som diktjaget läst ikväll (som redan är döda) eller om det gäller ”De döda som överlistar de levande genom att förvandla sig till moln”. Så kan det gå och när Wickenberg diktar som bäst läser jag:

”Ett träd har tatuerat tiden i sin stam
och låter en gren falla i bäcken
för att visa vattnet alla årsringar”

Jag går vidare till bok nr två som heter ”Världseländet genom solglasögonen” där Wickenberg diktar inledningsvis på sidan 9:

”En främling korsar sitt spår.
Han är volontär och kommer inte fram,
en restresenär som kastat sitt pass

En ordblind korsar sitt språk.
Han håller ut drinkar i öknen
för att hjälpa ett osynligt frö.”

Nu har diktjaget lämnat sitt medelklasskvarter och beger sig mot södra Europa. Alla poeter som han fortsätter att läsa är fortfarande döda och ”inom honom mörknar himlen. Han ville hjälpa någon över gränsen, en annan gräns som går runt honom själv.” Men några sidor senare vågar han inte lämna hotellets elefensbalkong. ”Blicken genom solglasögonen har stagnerat”, diktar Wickenberg.

Och sedan börjar en poetisk promenad förbi Kongo och helvetesgruvorna till ett skepp som styr ut från Southhampton – ”mot det smälta isberg som byggts för att stå kuliss i vår egen tid”.

Ibland upplever jag det som om Wickenberg är en prosaförfattare som flirtar med poesin, medan jag läser genom hans dubbeldiktsamling. Han är skicklig på att beskriva saker och ting och det känns som om poesin tappar lite av sitt glitter pga de återkommande och detaljerade inzoomningarna av de yttre tingen.

Men ibland blomtrar språket upp i Världseländet genom solglasögonen och jag läser början av dikten på sidan 38:

”I sången faller bomberna till marken
och förvandlas till fjärilar.
I natten omringar människorna planeten,
håller upp sina hjärtan i en ring av lysande stenblock.

Hus som byggs innan solen gått upp
kan aldrig rivas ner”

Det tog många läsningar av bägge böckerna innan jag tillslut började gilla dem. Det finns en personlig röst bakom språket och en behaglig tematik genom sidorna, men jag tror att Wickenberg skulle vara en utsökt prosaförfattare som skulle nå högre höjder där än inom poesin.