Ser man på. Ännu en lördag har uppenbarat sig och det har blivit dags för ett nytt avsnitt av Lördagssoffan där jag diskuterar poesi med poeter, författare och musiker.

Dagens gäst är Erik Bovin som är född 1993 och uppvuxen i Lycksele och som numera bor i Stockholm sedan några år tillbaka, där han för närvarande studerar teatervetenskap. Nyligen debuterade Erik som poet med diktsamlingen Mahogny mood.

 

Välkommen till Lördagssoffan Erik! Varför poesi?

– När det gäller litteraturen är jag både konservativt lagd och anarkistisk på samma gång. Konservativ då jag anser att poesin är den ädlaste av litteraturens genrer. Och livet är helt enkelt för kort för att inte ägna sig åt det sublima. Konservativ för att jag hävdar att de mesta redan sagts. De stora frågorna har poesin redan berört. Konservativ för att jag hävdar att poesin ska vara sublim, istället för att ägna sig åt postmodernistiskt poserande eller cynisk ironi.

Samtidigt har poesin alltsedan modernismen blivit alltmer anarkistisk och hör nu till den litterära genre där det tillåtet att experimentera, utmana språket liksom läsaren. Jag tror att den bästa poesin egentligen inte säger någonting nytt, utan istället formulerar det läsaren innerst inne redan visste men förträngt.

Poesin påminner läsaren. Men det bekanta får inte gestaltas på ett utnött vis. Då blir det platt. Därför behövs det ideligen nya former, nya poetiker, ny poesi. Anarkin behövs för att hålla poesin vital. Poesi när den är som bäst är både tidlös och på samma gång aktuell och utmanande.

Du har nyss debuterat som poet med Mahogny mood. Vad har du lärt dig om poesi på resan fram till boken kom ut.

– Att det är svårt att skriva poesi. Anna Hallberg sa i en intervju  att hon tappade håret i arbetet med en diktsamling. Först tyckte jag det lät kokett. Nu ger jag henne rätt, det är svårt. Lyriken måste vara riktigt jävla bra för att någon ens ska vilja ta i den, så marginaliserad som den är idag.

Poesi bör vara lekfull, experimentell. Den ska ta risker, och samtidigt hålla hög konstnärlig kvalitet. Hur får man ihop det? Kommer jag skriva mer poesi? Just nu känns det som: nej, glöm det, aldrig mer. Som tur är har jag kort minne. Förhoppningsvis glömmer jag bort hur svårt det är och ger mig in i matchen igen.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– Hm. Lars Norén har påverkat mig. Jag tror det är för att jag bråkat mycket med honom, hans lyrik inger mig motstånd men är samtidigt attraktiv. Marie Silkeberg. Tror inte hennes poesi smittat av sig på mitt skrivande. Men hon är helt enkelt sveriges bästa poet, det är dags att någon ger henne det epitetet. Signe Gjessing – man blir inte klok på hennes lyrik, ändå sugs man in texten.

I arbetet med Mahogny mood var jag mer influerad av filosofi än poesi – läste Maurice Blanchot, Derrida och sådant som liksom Norén både erbjuder motstånd och samtidigt, när man väl tagit sig an det, är rätt oemotståndligt.

Tycker du poesi fungerar lika bra att läsa på nätet som i en fysisk bok och följdfrågan – tror du som relativ ung poet att boken kommer leva kvar länge innan internet tar över allt?

– Tre, fyra dikter publicerade digitalt fungerar absolut. Men dessa e-böcker, suck. Jag känner ofta att jag är född i fel tid. Förstår mig inte på flödet, den här rusningstrafiken. Kommer den fysiska boken leva kvar? Jag ställer mig ofta den frågan. Pendlar mellan oro, uppgivenhet, mer sällan är jag hoppfull kring dess fortlevnad.

Men för någon vecka sedan gick jag in i en skivbutik och blev fullständigt chockad över alla människor. Det gick knappt att ta sig fram i butiken och ändå var det ingenting speciellt den dagen, inga reapriser, ingen artist som signerade skivor. En helt vanlig dag, och ändå alla dessa människor. Många av dem yngre än mig, och som letade efter vinylskivor. Tänk dig, 16 och 20 åringar som intresserar sig för vinylskivor – i en tid när du hittar den mesta musiken på Spotify! Vem vet. Kanske får fysiska böcker, likt vinylen, genomleva en renässans någon gång i framtiden?

Finns det bra och dålig poesi eller är allt bara fråga om smak? Vad tänker du om det och hur viktig roll har litteraturkritikerna som recenserar diktsamlingarna?

– Jag skulle kunna skriva en avhandling om den frågan utan att komma fram till ett bra svar. Instinktivt vill jag svara: det är en smaksak. Men sedan har vi ju klassikerna, som komplicerar det hela. Litterära verk som talar till oss än idag, inte sällan flera hundra år efter sin tillkomst. Hur kommer det sig?

Men även klassikerna har ett bäst före-datum menar jag. Seneca är ett exempel på det. Denna romerska diktare lästes av romantikerna och säkert enda in till början av 1900-talet. Men vem fan läser honom idag? Några litteraturhistoriker på sin höjd, annars är han rätt ute. Så, nej klassiker är inte eviga, men de ställer uppenbarligen frågor som är tillräckligt allmängiltiga för att verken ska hålla under en längre tid.

Vår smak är inte så autonom som vi vill tro. Vi påverkas av den kontext vi lever inom. Sen har vi maktaspekten. Vilken litteratur ger man en chans, och vilka verk ratas redan från början för att författaren inte ”är någon”, inte har en uppseendeväckande biografi i bagaget, inte är utgiven på ”rätt” förlag, inte omfamnas av kultureliten, och så vidare. Även jag, som verkligen försöker ha ett öppet sinne och bedöma litteratur enbart efter vad jag tycker – kommer ofta på mig själv med att läsa och beundra prisade författare som är i ropet. Jag inser att också jag styrs av den rådande litterära diskurs jag egentligen avskyr. Ja, som du märker har jag inget bra svar på frågan.

Angående litteraturkritikerns roll så tycker jag att den är viktig då den i bästa fall bidrar till det litterära samtalet. Och då är frågan: vem får kalla sig för kritiker? Jag är inte den första att hävda att alla människor till viss del kan ses som kritiker. Vissa odlar och utvecklar den kritiska ådran, tillsammans med formuleringsförmågan, tillräckligt för att räknas till den professionella skaran.

Det stora problemet är alla uteblivna recensioner. Att somlig lyrik inte recenseras alls, eller bara får någon enstaka recension. Det är förödande för de drabbade författarna, men också för litteraturen som sådan. Med färre recensioner blir det helt enkelt ett väldigt fattigt samtal, så fattigt att det är svårt att tala om ett samtal överhuvudtaget. När litteraturen inte längre har en plats i samtalet (det privata samtalet liksom det offentliga samtalet) – då dör den. Vi är inte där ännu. Men krafttag behövs för att det inte ska ske. Fler kritiker och fler recensioner tack!

Kan du berätta lite om bokförlaget Ekström & Garay som du gett ut boken på. Det är väl relativt nytt?

– Jag skickade in manuset till de flesta förlag och var beredd på att bli refuserad. Hade turen att hitta till Ekström & Garay, som är något så ovanligt som ett litet men brett förlag. De ger ut böcker inom de flesta genrer och kommer även satsa på klassikerutgivning. Ja, vad ska jag säga. De har mycket på gång. De kommer bland annat ge ut den belgiska författaren Diane Meurs bok La Carte des Mendelssohn, skriven på franska, som kommer ut i svensk översättning till hösten. Den vill åtminstone jag läsa! Det ska bli spännande att följa deras utveckling.

Vad jag har förstått sker det stora förändringar i bokbranschen nu – där spelregler luckras upp, positioner förflyttas. Själv kan jag tycka att de stora förlagen har ett ansvar att publicera mer nyskriven lyrik eftersom de har resurserna och ekonomin till det. Istället lägger de nästan allt krut på den kommersiellt gångbara litteraturen. Det är som det är.

Idag skulle jag säga att man hittar den subversiva lyriken på mindre förlag. Samtidigt finns det en skepticism gentemot nya förlag som även drabbar mig som författare. Jag lever och verkar trots allt i ett litet land med ett rätt så inskränkt och ängsligt litteraturklimat.

(Fotograf: Andreas Gustafsson)