Rötter och jord. Mineraler och järn. Ursprungsdofterna bortom fabriksröken. Morgonen är tidig och gryningen min mantel. Jag kan höra Moder jords pulsslag. En hammare mot tiden.

Vacker lätt dimma och soluppgång i livets spegel. Stillhetens språk. Fortfarande grönskande. Fortfarande oförstörda platser runtomkring. Du doftar klippor och avlägsna sjöar. Du doftar arkaiska tider. Livet i sitt ursprung, som jag minns det.

Här får jag ro. Vid stränderna med utsikt över det vackra havet som reflekteras inuti. Vid den grönskande skogen och rötterna som sträcker sig djupt ner i marken tätt intill. Här lever fortfarande någonting på riktigt. Här kan jag fortfarande andas bortom plastverklighetens ”köp-ihjäl-dig mantran”. Här samlar jag soluppgångar, medan dagen gryr illusioner.

Robotblod, självmordssuccéer; en mänsklighet som pressar in sig i hörn av undergång på bästa möjliga sändningstid. Vi är så små i vår storhet. Människosläktet. Samma sak gång på gång. Samma cirklar genom historien, fast i olika format. Samma misstag om och om igen.

Jag grät efter jag såg nyheterna igår. Det spelar ingen roll hur vackert vädret blir efter alla uppdateringar om våldet som eskalerar, om dom fruktansvärda krigen långt därborta som kommer allt närmare. Vi snurrar allt fortare i en döende värld som lägger en snara runt sin egen hals.

Det är precis som om mänsklighetens största uppgift är att utplåna sig själv och allt runtomkring. Som om vi är en tidsinställd bomb som spränger allt i vår väg, inklusive oss själva. Kärleken tycks vara främmande och svår. Som rinnande knivar i en skräckfilmsverklighet, där realiteten alltid överträffar fiktionen.

Jag sitter kvar vid stranden och ser hur solstrålarna glittrar som guld på vattenytan. Det ser ut som en fridlyst tavla från en annan tid, där allting är i harmoni.

Blundar och känner havets djup inuti mig. Vi hör ihop och vi är ursprung. För en stund glömmer jag bort all olja och plast och känner hur livsvinden blåser hopp inuti mina inre landskap.

Jag går fram till strandkanten och dyker ner mot den bottenlösa bottnen, förbi ångesten och rädslan, förbi likgiltighetens maskerad. Poesin blänker i mitt blod och jag andas vatten. Jag är människa och natur i ett. Jag är minnen av moder jords ungdom under stjärnfallen som lyser upp livets natthimmel.

(Bild från Pixabay)