Hej på er och välkomna ska ni var  till ett nytt avsnitt av Lördagssoffan! Dagens gäst är Solja Krapu som är född i Finland och som har bott i Sverige i över 40 år, men som numera ofta bor ofta i Kuopio.

Solja deltog i finska mästerskapen i Poetry Slam (på finska) och vann. Hon ska både till EM i Milano och Nordiska Mästerskapen i Lillehammer under våren!

Välkommen till Lördagssoffan Solja! Du började som din poetiska karriär med att vinna Poetry slam i Sverige för över 20 år sedan. Jag vill först och främst fråga (eftersom jag själv har noll koll på poetryslam)…Vet du hur scenen ser ut idag jämfört för två decennier sedan. Vad har förändrats om något har gjort det?

– När jag för första gången hörde talas om Poetry Slam hade jag redan uppträtt på scen i flera år. Jag gjorde föreställningar där jag målade på bilder samtidigt som jag läste dikter, eller plockade ner lakan från ett klädsträck. I Poetry Slam fick man inte använda sig av rekvisita, där ska dikten stå på egna ben. Det var spännande att släppa allt annat.

Mina dikter har alltid varit skrivna för att läsas upp, och jag kunde dem utantill. På den tiden läste de flesta poeterna ur sina manus. Jag läste utan papper, och det hjälpte mig att få kontakt med publiken. Numera läser nästan alla utan papper.

I Poetry Slam får en dikt vara tre minuter lång. Det är väldigt mycket. Ursprungligen var mina dikter ganska korta, men flera dikter kunde hänga samman både rytmiskt och tematiskt, så jag kunde göra nya kompositioner av dem och därmed utnyttja tiden.

Det kändes som om Poetry Slam var gjord för mig. Jag tyckte om det enkla med idén. Bara en poet på en scen. En dikt åt gången. Publiken som är så intensivt med hela tiden.

Det som har förändrats med tiden är att många har först kommit i kontakt med Poetry Slam och därefter själva börjat skriva dikter. Utgångspunkten är själva konceptet och man har sett hur andra gör. Det finns en föreställning om hur en Poetry Slam-dikt ska vara. Då finns det en risk för likriktning. För tjugo år sen var det mycket större bredd i teman, uttryck och olika stilar. Numera kanske man kan säga att slamdikten är en speciell genre.

Ofta speglar den aktuella händelser, och i ett SM i Poetry Slam kan man se vad som just nu är på tapeten i samhällsdebatten. Tävlingen har vuxit, blivit mycket större och tuffare. Det finns poeter som skriver dikter enkom för att tävla med, och en helt annan typ av dikter om de vill ge ut en diktsamling.

Många som kommer med idag har en föreställning om att tävlingarna skulle vara en slags institution, en möjlighet att ”slå igenom”, ett etablisemang. Men särskilt i början var det tvärt om, överallt fick man gå till försvar för hela företeelsen. Många ansåg att det man sysslade med inte var riktig poesi, och att jippot snabbt skulle gå över. Men jag tycker att Poetry Slam är en viktig arena för människor som skriver och framför sina dikter. Där de med tankar, rytmer, röst och ord berör andra människor.

Vad är poesi för dig?

– Kanske är det just det, att peka på någonting. Uppleva världen och ge uttryck för det. Dela upplevelsen, så att det berör den som läser eller lyssnar. I poesi tycker jag att form och innehåll inte går att ta isär. Förändrar man formen, förändras innehållet, och vice versa. Det finns oräkneligt antal sätt att kombinera ord. Varje nyans har betydelse.

I mina egna dikter eftersträvar jag enkelhet. Som om de kommit till av sig själva. Då måste man stryka mycket. Jag älskar vardagliga ord, det som folk säger. Och att det ändå ska kännas som om det fanns mellanrum mellan orden, eller bakom dem, att det finns plats för en tanke.

Hur skulle du förklara poesi för en person som aldrig har hört talas om det?

– Jag tänker att poesin är ett koncentrerat uttryck för någonting som en människa upplever. Ofta är det endast en upplevelse, en tanke eller ett tema som utgör en dikt. Ungefär: ”det här tänker jag om det här och visar det på det här sättet.”

Det finns väldigt många olika sorters poesi, men den gemensamma nämnaren tror jag är att orden i sig, deras klang, rytm och bilder, deras flöde, är det som tanken vilar i. Poesin behöver inte bestå av fullständiga meningar som prosa, eller innehålla en berättande handling.

Varför tror du så många människor verkar tycka att poesi är så svårt? Tror du att det beror på att vi lever i en värld, där allt ska gå så fort som möjligt och att vi lär oss få allting serverat?

– Jag som älskar poesi kan också tycka att poesi är svårt. Oftast gör det ingenting om man ändå kan ta del av exempelvis dess skönhet, bli överraskad, eller kanske själv tänka en ny tanke. Men om texten inte visar några som helst försök till att kommunicera med mig, vänder jag sida. Då tänker jag att det inte heller var meningen att ge mig något, utan att poeten är i sin egen värld och skriver till sig själv. (Kanske är det frågan om olika temperament.)

Ibland händer det att jag upplever dikten som pretentiös. Då tappar jag förtroendet för den. Tankar kan vara svåra, men en riktigt välskriven text behöver inte vara det. Den ska bjuda in, inte stänga ute.

Jag tror att det också kan handla om vanan att läsa. Om man diskuterar dikter, analyserar, och någon förklarar en dikt på ett sätt som öppnar dess innehåll, ger det otroligt mycket mer och dessutom är roligt. Intressant är också att samma dikt kan ge olika saker till olika läsare.

Du har ju skrivit en hel del barnböcker och för några år sedan kom din senaste diktsamling ”Jag skriver till er för en väninnans räkning”.  Det här verkar vara ett mönster som jag känner igen hos en del författare. De börjar med poesi och sen blir det prosa och sedan kommer poesin tillbaka igen. Är det poesin som kommer tillbaka till dig eller du som kommer tillbaka till poesin eller möts ni i mitten?

– Egentligen jobbar jag med allt parallellt. När jag skriver dikter kommer de en och en, eller i mindre kluster. Jag sätter mig inte ner och skriver en diktsamling, utan oftast är det frågan om dikter som kommit till under en längre tid. De är inte beroende av klockslag eller plats.

När jag skrivit en dikt tar jag den oftast med på scenen, och har fortfarande möjlighet att bearbeta den innan den kommer i en bok. Många dikter har tagit flera år på sig innan de funnit sin slutgiltiga form. När jag skriver på en roman, jobbar jag mer kontinuerligt varje dag, men ändå kan det samtidigt komma till någon dikt vid sidan om, eller en idé till en barnbok.

Jag tror att grunden till allt mitt skrivande är poesin, som ju är ganska prosaisk men också rytmisk. Barnböckerna är en slags dikter, några har till och med slutrim. När jag skriver romaner, läser jag ofta upp stycken för att känna hur det känns i munnen. Exempelvis har serien Westins bageri & kafé kommit ut som ljudböcker först och därefter släppts ut på papper.

 3 diktsamlingar som gjort stort intryck på dig?

– Edith Södergran, Triumf att finnas till. En bok jag bar med mig och slet ut. Kristina Lugn som poet. Hon var bland de första som jag upplevde som estradpoet och det stärkte mig i tanken om att man får skriva om vardagen, och att det finns inte någon motsättning mellan humor och allvar. Vladimir Majakovski. Han symboliserade den romantiska tanken på en poet som deklamerande passionerat på barrikaderna.

(Författarfoto: Pauli Kallio)

Solja har även delat med sig en länk där hon läser upp sin dikt ”Det började så oskyldigt med diskbänken” och den kan ni lyssna på här: