Solveig är då en naturromantiker ända ut i fingerspetsarna i ”och månen har sin gång”. Jag läser inledelsvis:

”Norrskenet fladdrar
skimrande grönt på himlen
i solfjädersglans”

Jag möter bland annat vinter, köld och älvar i boken som vilar i mina händer, som har några år på nacken. Det är en söt liten diktsamling och så här känns det när jag läser boken:

Varför sitter folk fastnaglade framför hjärndöda tv-serier och kastar bort sin tid istället för att gå loss på poesin? Varför vill människor ha färdigserverad underhållning som de glömmer bort efter tre sekunder, när de skulle kunna ta del av djupare underhållning som penetrerar hjärna såväl som hjärta?

Nå, tillbaka till Solveig. Hon är alltså en poet som bor i min grannkommun och som jag intervjuat två gånger. Hon är en äldre dam med skinn på näsan som säger vad hon tycker och det märks även i hennes bok, som jag nu försöker recensera efter ett par julmust och några pepparkakor. Jag läser:

”Novemberdimman
målar en grå akvarell
att försvinna i”

… och visst är det så att livet inte alltid är en dans på rosor och att man ibland vill försvinna in i nåt gammal hörn och äta västerbottens ost tills sommaren har kommit i repris?

Jag fortsätter läsa ”och månen har sin gång” och upplever nog att Solveig flirtar lite med Gunnar Björling i den naturromantiska framtoning som färgar sidorna i ”och månen har sin gång”. Solveig skriver om månar och hav. Om solrosen och kungsfågeln och och mitt i allt finns en fin samklang mellan människa och naturen. Hon överraskar även mitt i allt med rader som:

”Den arbetslöse
har ingen fritid”

Jag nickar till och så kan det nog vara. Solveigs diktuniversum i ”och månen har sin gång” är en lektion i naturromnatisk poesi som dansar tango med visdomsord, från en dam som inte är rädd att säga vad hon tycker.

Jag bläddrar vidare i den lilla boken i min hand och läser:

”Berget gömmer tyst
rytmer ur rymdstoftsdansen
som tiden har glömt”

Summan av kardemumman av ”och månen har sin gång” är att den i sin nyktra framtoning lyser upp min lördagskväll och påminner mig om vad poesi handlar om: Att orden kan vara större än livet i sig själv.

Solveig har även gästat Lördagssoffan och intervjun med henne kan ni lyssna på här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/05/25/nickos-lordagssoffa-57-solveig-rabb/