Marie Lundqvist har då en redig fantasi, må jag säga efter att ha läst ”dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”. Jag var till en början skeptisk att läsa en diktsamling med 1-2 raders dikter, där varenda en handlar om vad poesi är. Men likt ett barn som överraskas av jultomten på julafton, så överraskades jag av denna komprimerade och ljuva diktskapelse.

Bonniers förlag skriver bland annat följande om ”dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” på sin hemsida:

”I små stycken, ofta bara en rad, söker Marie Lundquist efter diktens väsen – ömsom självsäkert, ömsom trevande. Ikonens enkelhet vrängs till stor rymd, fint utmejslade detaljer byts i svindlande perspektiv. Med aforismens täthet växer en särpräglad bildvärld fram, där paradoxala, våldsamma eller hoppfulla utsagor prövar vad dikten är, eller vad den gör.”

Sida efter sida i boken är smyckade med påhittiga och fantasieggande ”sanningar” om vad poesi är. Här nedan följer några exempel på Maries dikter i boken:

”Dikten är en midvinternatt
injicerad i blodomloppet”

”Dikten diar döden
fyller pennan med svart mjölk”

”Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av”

”Dikten är ett altare av vulkaniserat språk”

…och i den stilen förklarar Marie vad poesi är genom bokens 88 sidor. Desto mer jag läser ”dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”, desto mer fascinerad blir jag över poesins mysterium. Jag fick ett råd av en av de poeter som jag uppskattar mest i modern tid och hen gav mig rådet att hålla mig  borta från poesin, eftersom den kan göra människor galna. Om man redan är lite smågalen redan då? Kanske kan man blir frisk av poesin isåfall?

Näni, det här är en redig diktsamling som doftar bröllop mellan människan och himlens vackraste stjärnor. Det är en inspirerande bok som charmar mig totalt och ligger på top fem listan över de bästa diktsamlingarna som jag läst på länge.

Marie lyckas skriva så rakt på sak och minimalistiskt om en sådan oändlig sak som poesin. Det här är ett skickligt hantverk, näst intill perfektionism i poesins tecken där inga överflödiga dikter får plats.

En av de vackraste rader jag har läst om poesi hittar jag mot slutet av boken och den får även sätta punkt för denna recension. Marie diktar:

”Dikten förvandlar pappret
till träd igen”

Marie har även gästat Lördagssoffan och intervjun hittar ni här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/12/07/nickos-lordagssoffa-76-marie-lundquist/