På baksidan av boken som jag recenserar här nedanför står det: ”Leksikon. Sett att läsa är en ordlista på drygt 500 felskrivna och missförstådda ord, till exempel snabbla, vågmästartroll och septämbar. Listan åtföljs av en essä som bland annat handlar om dyslexi, läsandets neurologi och hur nonsens kunde vara ett bevis på guds existens. Essän besvarar också frågan om varför ljudböcker inte är litteratur.”

Minsann. Mickwitz borde ha en eloge bara för att ha kommit på idén att skriva den dyslexiska ordlista som han gjort. Sida efter sida är orden uppradade snyggt och jag får verkligen testa på hur det känns att vara dyslexiker. Jag läser i Leksikon och förundras:

”julkran

kulttur

urspräng

fanilj

statisik

invändag

månghårig

omolerisk

regnisera”

…och så fortsätter det sida efter sida och jag vet inte om jag ska skatta eller gråta medan jag inser bokstävernas kraft och hur verkligheten kan förvrängas när språket gör det.

Efter sisådär sextioåtta sidor av enkom ord i dyslexisk framtoning, så följer en essä om läsning vid namn ”Helt onaturligt” där jag bland annat läser om Mickwitz sockersjuka mormor och om hans farfarsfar som var dyslektiker.

Författaren i fråga skriver även om sina skrivsvårigheter som liten pojk och senare i livet när han pratar med sin kusin Pelle om hans dyslexi.

Jag har nog aldrig läst en bok som Leksikon och det är väl därför jag har tagit fram den ur min bokhylla flera gånger. Jag är helt enkelt fascinerad över hela konceptet och hur man genom litteraturen kan diskutera och vända ut och in på saker och ting.

Jag läser vidare vad Mickwitz skriver i Leksikon:

”Att lära sig läsa kräver avancerad och mångårig skolning och ställer därför ekonomiska och sociala krav på samhället. Att tala lär man sig utan att behöva gå i skola och oberoende av var man bor eller hur man lever. Läsandets och lyssnandets tid skiljer sig från varandra. I läsandet behärskar tiden hen använder för att läsa. I lyssnandet är tiden beroende av den som talar, det talande försvinner i takt med att det uttalas. När man läser kan man gå tillbaka om man så vill, stanna upp, flytta sig fritt i texten och själv behärska lästiden” och i den stilen fortsätter boken, där Mickwitz även berättar om andra böcker som handlar om hur hjärnan fungerar och han intervjuar även författaren Leena Parkkinen som har personliga erfarenheter av dyslexi.

Summan av kardemumman är väl att Leksikon är en rätt charmig skapelse som sticker ut i mängden. Läs och förundras!

Peter har även gästat Lördagssoffan och intervjun kan ni läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2018/10/27/poetens-lordagssoffa-31-peter-mickwitz/